Marianne Alopaeus, född den 9 oktober 1918 i Ekenäs i Finland, avled den 10 november 2014 i Helsingfors. Hon var en finlandssvensk författare och översättare. Hon bosatte sig 1946 i Sverige och senare i USA och Frankrike men återkom till Sverige 1973. Hon flyttades ”hem” till Finland en knapp vecka före sin död.
Jag drabbades av Marianne Alopaeus någon gång i mitten av 90-talet. Det var då jag fick hennes bok Drabbad av Sverige (utkom 1983) av en vän. Den blev läst så många gånger att den är min mest hundörade bok med flest understrykningar och gula post-it-lappar.
Att jag skriver om Marianne Alopaeus och hennes bok just nu beror dels på att hon nyligen avlidit i en ålder av 96 år; dels på att jag tänkte på henne för någon månad sedan när jag för femhundrade gången, minst, tog fram boken och bläddrade i den. Jag mindes den där eftermiddagen en dag på 90-talet då jag var hembjuden till henne på eftermiddagste. Hon och maken Jan Gehlin, hovrättsråd vid Svea hovrätt, bodde i en vacker våning på Kungsholmen och där fick jag sitta i nästan två timmar och konversera och diskutera med författarinnan själv. Det var både trevligt och givande. Vi kände ju båda igen så mycket av vad hon beskriver i sin bok, så vi skrattade en hel del åt våra gemensamma upplevelser av landet Sverige och dess folk. Och än idag, drygt trettio år efter att boken utkom, är en hel del av Marianne Alopaeus iakttagelser och upplevelser av landet Sverige och dess folk relevanta.
I förordet till den uppdaterade versionen av sin bok 1986 (tre år efter att den först kom ut), skrev Marianne Alopaeus bland annat om ”mina subjektiva intryck av ett för mig dittills okänt samhällsklimat”:
Ett anmärkningsvärt inslag var medborgarnas känsla av osäkerhet och maktlöshet – mitt i all denna representativa demokratiska materiella trygghet och välfärd – inför de politiska beslutsfattarnas oberäknelighet och egenmäktighet. (”Vad ska de hitta på härnäst, över en natt?”).
Denna nästan diktatoriska maktfullkomlighet är endast möjlig i en enpartistat eller där konstitutionen, som här, tillåter lagstiftning med enkel majoritet.
De flesta svenskar är ovetande om förekomsten av mera demokratiska författningar där kravet på ”kvalificerad majoritet” utgör spärr mot majoritetsförtryck – d v s att en minoritet bestående av minst en tredjedel av riksdagens samtliga medlemmar kan rösta om en vanlig lag som godtagits av riksdagens majoritet att vila över nyval. Som i Finland.
Som om det vore skrivet idag, 28 år senare…
Här följer en del konstateranden ur boken (en del texter fortsätter i nästa ruta, andra ligger i egna rutor):
Det skulle inte skada svenskar att läsa boken. Tvärtom! Det skulle kunna ge dem en hel del ”aha”-upplevelser och självinsikter.