Den som läser min blogg vet att jag skriver mycket om Finland, ett grannland så nära men ändå så långt borta. I Sverige vet man ytterst lite om Finland, jag har genom åren gjort vad jag kan för att ge en bild som de svenska medierna inte ger. De ger egentligen ingen bild av Finland alls. Ingen bestående, eftersom de så sällan skriver eller sänder inslag som ger en djupare bild av finländskt kynne, liv och samhälle.
Här följer ett mycket tydligt, kort och koncist exempel på en avgrundsdjup skillnad mellan de två länderna, deras regeringar och riksdagar och deras folk, fångat i ett inlägg på min Facebook av min finlandssvenske vän Fredrik Westerlund, publicerat med benäget tillstånd av densamme:
Han lägger till:
Kommentar: Megalomanin och självgodheten är ofta framträdande bland svenska politiker liksom, vilket är oerhört sorgligt, okunnighet och en förödande oförmåga att tänka längre än näsorna räcker. Dessutom oviljan (oförmågan?) att inse att andra, välfungerande länder kan ha rätt trots att de tycker helt annorlunda än svenska politiker.
I Sverige berättas ofta bara i korta texter eller inslag om Finland och då vanligtvis om något som har koppling till Sverige. Som att Nordea flyttar till Finland eller något pliktskyldigt om riksdags- och presidentval. När Finland vinner någon viktig match i ishockey nämns det liksom när president Sauli Niinistö igen ska träffa president Vladimir Putin (vilket man i Sverige inte verkar gilla).
Ett undantag, ett av någon handfull exempel, var den här artikeln – Så blev Finland bättre än Sverige på nästan allt – i Svenska Dagbladet den 24 februari 2019. Här är några citat ur texten:
Finländarna är inte bara världens lyckligaste folk, de är världens godaste också. Deras polis, skola och sjukvård är bättre än vår och till och med luften de andas renare. Varför i hela friden då? Vad är det Finland gör så rätt?
Och:
Finland är också världens lyckligaste land , för andra året i rad enligt ett FN-organ som sammanställt en rapport. Tvåa kommer Danmark och Norge. Sverige ligger långt efter men klättrade från nionde till sjunde plats i år. En placering som inte riktigt passar ihop med den svenska självbilden, konstaterar Simon Anholt när vi talas vid efter hans framträdande.
– De flesta länder har rätt dåligt självförtroende, men av de runt 100 länder jag känner till väl finns det tre som sticker ut; Sverige, USA och Kazakstan. Ni har alla väldigt höga tankar om er själva och tycker att ni har mycket att lära ut till andra länder, säger han.
Vi svenskar predikar alltså gärna vår egen förträfflighet. Men tänk om vi skulle lyssna istället? Tänk om det snarare är Finland som har mycket att lära oss?
Och:
Även de flesta mordfall klaras upp. En internationell studie som kom i höstas visar att över 98 procent av morden blir lösta. I Sverige är motsvarande tal 82 procent. Förklaringen är delvis att det inte finns någon gängkriminalitet att tala om i Finland. Dessutom sker en större andel mord inom familjen och som därmed anses lättare att lösa.
Att den finska befolkningen litar på sin polis har Eurostat siffror på. Inte i något annat EU-land är förtroendet lika högt. 2016 utsågs dessutom Finlands poliskår till världens bästa av amerikanska IPSA – International Police Science Association.
Det borde egentligen inte vara möjligt. För samtidigt har Finland den lägsta polistätheten inom EU. Bara 7.200 poliser i hela landet, eller 137 poliser per 100.000 invånare. Snittet i EU är 318. Samppa Holopainen påpekar att landet ligger i Europas utkant och har en lång välbevakad gräns mot Ryssland som gör att kriminella utifrån aktivt måste söka sig till Finland om de vill begå brott.
Artikeln är lång.
Hursomhelst. Den här meningen i Svenska Dagbladets artikel är värd att ta till sig:
Vi svenskar predikar alltså gärna vår egen förträfflighet. Men tänk om vi skulle lyssna istället? Tänk om det snarare är Finland som har mycket att lära oss?
Kommentar: Att Finland har en hel del att lära Sverige har jag sagt i decennier men det har för det allra mesta klingat för helt döva öron. Och med ganska stor sannolikhet är också det som Fredrik Westerlund tar upp i sitt korta, men innehållsrika Facebook-inlägg, skrivet för blinda ögon.
Till slut: Sverige och Finland känns inte längre som ”brödrafolk”. De två länderna och folken är så olika att de i bästa fall kan klassificeras som ”sysslingsfolk”.