Olav S Melin är en finländsk teolog och publicist som jobbat på tankesmedjan Magma. Han har varit chefredaktör för Kyrkans Tidning, finska Kotimaa och Kyrkpressen i Finland. Han har också varit mångårig kolumnist i Hufvudstadsbladet.

Bryt med miljöpietismen

Oron över klimatutvecklingen är dagens stora samtalsämne. Mycket tack vare de ungas engagemang för jordens framtid, personifierat av Greta Thunberg. Men klimatengagemanget har också en avigsida.

Den franske filosofen Pascal Bruckner (Le Figaro 9.4.) finner det osmakligt att vuxnas klimathysteri överförs på barn. Klimaträdslan skrämmer slag på en generation unga som försöker leka vuxna. Vi skapar barn som är skräckslagna av vår egen propaganda menar Bruckner och nämner Greta Thunberg som exempel.

Tveklöst är det så att klimathotet i form av en apokalyps skapar dåligt samvete. Bovarna i klimatdramat är alla vi som förorsakar för klimatet skadliga koldioxidutsläpp. För att råda bot på detta krävs drastiska ändringar i vår livsstil.

Två svenska professorer i utbildningsvetenskap och företagsekonomi, Carl E Olivestam och Rune Wigblad ser varnande exempel i historien. I en artikel i Svenska Dagbladet (13.5.) nämner de likheter mellan dagens miljöfanatism och 1700-talets pietism. Pietismens hade en pessimistisk syn på makten och kyrkan och satte sitt hopp till att enskilda individer skulle frälsa världen.

Miljöpietismen är stark inom miljörörelsen. Hotet om en förestående miljökatastrof påminner om den pietistiska domedagsprofetian om världens undergång. Skuldbördan är stor på den individ som inte ändrar sitt individuella beteende och räddar klimatet, skriver de svenska professorerna.

Men frågan är om inte den pietistiska domedagsprofetian motverkar sitt syfte. Därför att klimathysterin ger oss dåligt samvete.

”På samma sätt som inom den klassiska pietismen går en sådan etik ut på att avstå från mycket av det som tidigare ingick i vardagslivet. Den påtagliga ångesten och skammen ska leda till att sluta ta flyget, sluta köra bil, sluta äta kött, etcetera. Du måste avstå, ta på dig korset, för att vara säker på att nå din personliga salighet. Jag gjorde mitt och därför är det inte mitt fel.”

För att befrias från ångesten måste individen lägga sig till med nya vanor.

Pietismen på 1700-talet hade sina förtjänster i betonandet av individens tro på sig själv och sina möjligheter. Också miljöpietismen har sina förtjänster. Kunskapen har ökat om vad var och en kan bidra med för en sund klimatutveckling. Men de svenska professorerna Olivestam och Ringblad har rätt i att det inte får stanna vid det egna samvetets tillfredsställelse, en narcissistisk enögdhet som inte bidrar till systemförändring.

Till en demokratis främsta förtjänster hör att den med sin värdering av individen och sin öppenhet möjliggör ett utbyte av idéer och erfarenheter. Tilliten till människorna etiska omdömesförmåga skapar samhällen där individen förväntas delta i dess uppbyggnad och utveckling. Och i stället för att uppgivet förfalla till en dystopi söka nya lösningar.

Panikångesten blockerar kunskap om nya möjligheter. Vi kan inte fortsätta vara rädda för att prova nya miljösmarta innovationssystem såsom elflyg, vätgas och magnettågsutveckling.

Tron på ny teknikutveckling måste ges större utrymme i debatten. Att i miljöpietismens ställe satsa på möjligheter för miljösmarta innovationssystem kan skapa en framtidsoptimism.

Tali Sharot forskare i kognitiv neurovetenskap vid University College London har påvisat att om hjärnan är upptagen av rädsla är det svårare att ta in ny kunskap. Den största skillnaden mellan en optimist och en pessimist är att den förstnämnda alltid vet hur man kan dra fördel av vad för en annan person är ett problem.

Miljömedvetenhet är både bra och nödvändig, men den får inte ensidigt leda till rädsla och skuldbeläggande, utan också till nyfikenhet på nya möjligheter till förändringar.

© denna sajt och Olav S Melin. Vid ev kort citat ur texten, vänligen länka till originalinlägget.