Den 22 november 2015 skrev jag inlägget De naiva lyssnade inte då – och lyssnar fortfarande inte nu där jag publicerade en kavalkad av viktiga berättelser genom elva år – 2005-2015 –  som politiker hade kunnat lära sig en del av, liksom representanter för medierna. I stället har de valt att vara ”naiva”. Det är fyra år sedan…

Ett av många exempel ur rapporteringen om kommunernas kriser.

Många kommuner går inte längre på knäna, de ligger ner. 69 kommuner går med enorma underskott och den största (inte enda, men största) anledningen är de hitkomna flyktingar, skyddsbehövande, ekonomiska migranter som på falska grunder fått uppehållstillstånd och före detta asylsökande som stannar här illegalt (ingen vet hur många de är men siffror som 80.000 och fler har nämnts). Det är den krassa verkligheten, även om kommunpolitiker och andra som yttrar sig i medierna är rädda för att ens tala om det utan att på det där förödande svenska sättet linda in det i allt möjligt annat. Som “äldreomsorg”. Att den skulle ha blivit så otroligt dyr i dessa 69 kommuner att den stjälper budgeten och tvingar fram skattehöjningar och nedskärningar är det ju ingen normalbegåvad människa som går på. Men det sipprar ändå försiktigt, försiktigt fram att “de nyanländas” bidragsförsörjning där allt måste bekostas av andra: boende, mat och kläder, sjukvård, mediciner är den största anledningen till den katastrofala situationen.

I en artikel på Ledarsidorna.se, skriver kommunalrådet i Österåker, Michaela Fletcher, bland annat följande:

Klicka på bild- och textrutan för att läsa hela texten.

För fyra år sedan hade jag och Johan Westerholm på ledarsidorna.se ett lunchseminarium under Almedalsveckan, där vi varnade för de överrullningseffekter som komma skulle när ansvaret för en havererad migrationspolitik hamnade som ett lass het potatis i knät på kommunerna. Vi efterlyste en debatt om samhällskontraktet, det vill säga att det man betalar in till det allmänna ska man också kunna förvänta sig att få tillbaka i form av service den dagen behovet uppstår. Vi båda såg och ser fortfarande med besvärande tydlighet att det mer och mer börjar bli ett ensidigt kontrakt, där den ena parten fortfarande förväntas betala medan den andra parten bit för bit reducerar sitt åtagande att leverera.

Så här avslutar Michaela Fletcher sin artikel:

Trots att vi redan tidigt varnade och trots att många kommuner nu högljutt påtalar att man nått vägs ände och mer eller mindre står inför ruinens brant, är det som om regeringen S + Mp med stödpartier C + V + L lever i en sorts bubbla. Det är som om den verklighet vi andra ser överhuvudtaget inte existerar i den bubblan. Säkerligen ett rätt komfortabelt perspektiv, men det är inte för komforten man innehar politiska uppdrag.

Sverige behöver en kraftigt reducerad och strikt reglerad migration för att vi överhuvudtaget ska ha en möjlighet att kunna hantera det som förevarit. De som inte har befunnits ha asylskäl ska lämna landet. Sverige är inget ymnighetshorn, vilket de sviktande kommunala ekonomierna på flera håll vittnar om. Skyldigheter och eget ansvar måste betonas hårdare. Det är bråttom att sticka hål på alla bubblor och vidta åtgärder för ett återupprättat samhällskontrakt. Ty ett fungerande samhällskontrakt är själva grundvalen för tillit och moral, för samhället i sig.

Kommentar: Läs gärna hela texten, den är tydlig och bra! Men den, liksom vad som sades vid lunchseminariet i Almedalen för fyra år sedan, klingar för döva öron. Det är som att spotta i motvind. Det finns tyvärr inte mycket hopp om något ljus vid horisonten; de bubblelevande politikerna lyssnade inte för fyra år sedan och de lyssnar inte heller nu. Tvärtom. Nu ska anhöriginvandring främjas – inget vet förstås exakt, men det kan komma upp till 100.000 människor. En del prognoser visar att det kan bli så många, kanske fler. Alla dessa, förutom de hundratusentals som redan kommit, ska hysas, utbildas, försörjas, vårdas etc. Och “nånannan”, det vill säga de som under ökande skattetryck jobbar, måste betala för alla dessa människor som ingen ens har frågat dem om de vill försörja. Samtidigt finns här också tiotusentals afghaner på olika sorters mer eller mindre långa särlagstiftade uppehållstillstånd samt minst kring 10.000 afghaner som vistas här illegalt. Om någon tror att alla dessa människor inte både skapar oro och otrygghet i samhället och stora kostnader för samhället så får den tänka till lite djupare. Och nästan ingen av dem som har olika långa/korta uppehållstillstånd har några som helst asyl- eller skyddsskäl, de har fått avslag i minst två instanser på sina asylansökningar. Liksom givetvis inte heller de som är här illegalt.

Sedan maj 2005, i 15 år, har också jag skrivit, varnat, larmat om vad en helt oreglerad asylinvandring kommer att innebära för svenskarna och Sverige. För oreglerad är den, något annat kan faktiskt ingen hävda med hederligheten i behåll. Och enorm, otroligt överdimensionerad för ett land som hade ca 9 miljoner invånare i början av 2000-talet, nu över 10 miljoner.

Vad är egentligen meningen med dessa vansinnigheter? Att jaga ut det egna folket ur sitt land? Att byta befolkning? Allt fler flyttar – en del – hör och häpna! – till Ungern, och till andra länder där de kan bo och leva i större trygghet än i Sverige och där de kan förfoga över sin lön eller pension själv och inte tvingas betala för personer som inte ens har rätt att befinna sig i landet.

Det är bra att politiker med huvudet på skaft och ögon och öron öppna – som bland annat kommunalrådet i Österåker – säger som det är och inte skönmålar på ett förödande sätt. Men de måste bli fler för att höras och, framförallt: för att rullningen mot ruinens brant ska kunna stoppas. Att rulla tillbaka går inte, det har hittills bestämmande politiker sett till. Men kanske kan ett rullande ner i avgrunden ännu undvikas om man lyssnar på dem som säger: “Totalt stopp på mottagning av asylsökande under minst tio år”. Men eftersom det inte kommer att ske så finns det inte mycket hopp. Minimalt, faktiskt.

Till slut:
–  Hade Sverige haft ordning på sin asylinvandring så som till exempel grannländerna Norge, Danmark och Finland
–  Hade det gjorts ålderstester från första början när någon sade sig vara under 18 år
–  Hade man inte tillåtit att upp till över 90 procent vissa år varken styrkt eller ens gjort sin identitet sannolik
–  Hade man följt sin en utlänningslag, hade oansvariga partier (S, MP, V och C) inte skapat en fullständigt grotesk särlagstiftning för afghaner –  Hade man betett sig som ett civiliserat och normalt land

ja, då hade Sverige kunnat bli en mönsterfristad för de faktiska flyktingar och verkligt skyddsbehövande som kunnat tas emot på ett mycket bättre sätt och integreras och komma in i samhället och slippa vara bidragsförsörjda.

Miggor har, oberoende av varandra, genom åren ofta sagt att de bedömer att högst 15-20 procent av alla som beviljats uppehållstillstånd här har varit flyktingar och skyddsbehövande. Men det här kommer de (o)ansvariga i sin bubbla aldrig att ens klara av att ta in eftersom det så starkt står emot deras märkligt blåögda vision av att de skapat en humanitär stormakt.

© denna sajt. Vid eventuellt citat ur texten, vänligen länka till originalinlägget.