Den här debattomgången började med professor Paul Lillranks kolumn i Hbl, med rubriken Panikkänslan, den 18 augusti, om vilken jag skrev och citerade ur den 19 augusti under rubriken Finland. Professor Paul Lillrank om Sverige: ”En blåögd välfärdsstat kan inte hantera människor med en avvikande värdegrund.”

Om Hufvudstadsbladets chefredaktör Susanna Ilmonis raka ställningstagande för en långtgående åsikts- och yttrandefrihet i tidningen (som jag skrev om här den 21 augusti), med anledning av att en del kommentatorer tyckt att åsiktsfriheten gick lite väl långt i deras husorgan:

HBL kommer även i fortsättningen att publicera insändare och kolumner som garanterat får många läsares smörgåstuggande käkar att gnissla lite extra – av ilska.

Sedan infördes en lätt absurd insändare som talade om att ”ett terroristdåd är ett skrik på hjälp”. Det kan man läsa om här.

Ytterligare en replik på Paul Lillranks text En blåögd välfärdsstat kan inte hantera människor med en avvikande värdegrund.” publicerades den 22 augusti, skriven av Lars Sund, om att det inte finns någon svensk samhällskollaps. Ur texten (som kan läsas i sin helhet genom att man förstorar bilden nedan):

Med förvåningens finger i häpnadens mun (ett uttryck som jag läste med glädje, jag använder det ofta själv. Min anm.) läste jag Paul Lillranks Idag-kolumn (Hbl 18.8) ”Panikkänslan” där han förutspår att Sverige snart kan drabbas av en samhällelig kollaps till följd av ”den muslimska massinvandringen” – en ödesfråga större än utan, enligt Lillrank.

Han fortsätter sin text, som alltså kan läsas i sin helhet genom att man klickar på textrutan till vänster) och avslutar den så här:

Tryck- och yttrandefriheten i en demokrati ska vara mycket stor, men det betyder ingalunda att den är gränslös.

Och i sista stycket drämmer han till med:

Hade jag varit ansvarig redaktör på Hbl skulle jag ha refuserat den här kolumnen, med motiveringen att det finns en gräns för provokationerna.

Den spontana känslan när jag läser detta är stor lättnad över att Lars Sund inte är vare sig chefredaktör eller redaktör på Hbl eller någon annan tidning eller något annat medium! För vad han alltså hade gjort om han kunnat hade varit att censurera, inte refusera. Och censur hör helt andra typer av stater till, inte ett fritt, demokratiskt land med rätten att framföra sina åsikter fritt inskrivna i landets grundlag.

Efter denna drapa replikerar ursprungsskribenten Paul Lillrank under rubriken Det främsta måttet för integration är skillnaden i sysselsättningsgraden mellan utrikes- och inrikesfödda (klicka på textbilden till fönster får att läsa hela repliken). Ur texten:

Lars Sund, Lars Hertzberg och Merete Mazzarella (Hbl 22.8) ifrågasätter faktaunderlaget i mina kolumner. En Idag-kolumn får inte innehålla mer än 2.900 nedslag, en A4. Den är inte en akademisk artikel med källhänvisningar.
————-
För att ge ett exempel. Det främsta måttet för integration är skillnaden i  sysselsättningsgrad mellan utrikes- och inrikesfödda. Enligt OECD var Sverige sämst på den punkten.

Här är länkar till texter i den förra rundan i samma ämne, med samma motdebattörer (plus några till) i samband med min artikel med rubriken Finland. Sans och balans. Ta inte efter Sverige i asylfrågor på en enda punkt på Hbl:s opinionssida den 9 april:

•  Finland. ”Vad menar Wager med sina varningar?” – 5 juni 2017. I texten finns länkar till tidigare inlägg.