Som tillägg till, och komplettering av, texterna Ett inte helt lättbegripligt svar från en migga ”som jobbar i generaldirektörens stab” (28 oktober) och En migga som inte jobbar i generaldirektörens stab: ”…regelverket är tyvärr väldigt lätt att missbruka.” (29 oktober) skriver en migga som arbetat mycket länge på Migrationsverket och som jag träffade ett antal gånger som asylombud. En bra man på en svår post. Han skriver:
Med visst dödsförakt ska jag försöka förklara detta med ”säkra tredje länder”, vilket numera hör till det mest komplicerade inom asylrätten.
Förr, före 2011, räckte det i princip med att en asylsökande i det tredje landet a) var skyddad mot förföljelse och b) inte riskerade att skickas till ett land där hon eller han riskerade förföljelse, det vill säga nästan alltid hemlandet.
Genom EU:s asylprocedurdirektiv som infördes i utlänningslagen 2011 så infördes, för att göra en lång historia kort, två nya omständigheter som måste finnas för att ett tredje land ska betecknas som säkert:
1) landet måste ha en fungerande asylprocess det vill säga det ska gå att ansöka om asyl och asylprocessen ska vara rättssäker
och
2) personen ska ha en ”sådan anknytning till det tredje landet att det är rimligt att personen reser dit”.Detta innebär att de allra flesta länder helt enkelt inte kan betraktas som säkra tredje länder, helt enkelt därför att de inte har en rättssäker asylprocess. Om någon på Migrationsverket resonerar hypotetiskt om vad som händer om ett uppehållstillstånd löper ut så är detta resonemang således felaktigt och jag har heller aldrig sett någon resonera så. Men verket är stort numera…
Vad gäller anknytningen till det tredje landet så har inte migrationsöverdomstolen gett någon vägledning än, men ett ärende har de tagit upp till prövning så vi får väl se vad de kommer fram till.
Jag delar åsikten att det är vansinne att bevilja permanenta upehållstillstånd till personer som de facto inte är i behov av skydd men detta är en rent politisk fråga.
Personer som tidigare bott i andra EES-länder omfattas av Dublinförordningen. Men för att vi på verket ska kunna använda oss av den krävs någon form av indikation om vistelse i ett annat EU-land och det är inte någon information vi får från den asylsökande. Största anledningen överhuvudtaget till att Sverige får ta ansvaret för så många asylansökningar som egentligen något annat land är ansvarigt för, är naturligtvis att svenska myndigheter inte känner till alla fakta.
Till sist något om EU-medborgare som beviljas ”asyl”. Det gör de naturligtvis inte, har aldrig hört talas om någon EU-medborgare som fått asyl i annat EU-land sedan Belgien gav asyl åt två ETA-aktivister och det är många år sedan. Det skulle garanterat märkas i pressen om Sverige beviljade asyl åt något annat EU-lands medborgare. det skulle nämligen inte uppskattas. Det skulle naturligtvis, i teorin, kunna tänkas, att någon beviljats tillstånd på synnerligen ömmande omständigheter men det har jag väldigt svårt att tro. Jag har aldrig hört talas om något sådant ärende i alla fall. Den i särklass troligaste anledningen till att uppehållstillstånd beviljats EU-medborgare av asylenheter är givetvis på anknytning. Om en syrier till exempel bott i Syrien med sin rumänska hustru så söker bägge asyl. Dublinförordningen kan inte tillämpas på mannen för han har inte varit i Rumänien men hans hustru behöver inte, som EU-medborgare, söka på anknytning från sitt hemland utan beviljas då ett uppehållstillstånd på anknytning till sin skyddsbehövande man. Därför ser det ut som det gör i statistiken.
Min kommentar: Uppriktigt tack till denna och andra miggor som försöker – och även till stor del lyckas – förklara märkligheter som det inte verkar som om andra länder än Sverige tillämpar. Nu kan jag ju inte påstå att jag i detalj känner till alla andra EU-länders asylsystem, men något synsätt liknande det svenska har jag inte hört talas om. Så är Sverige också ensamt i världen om att ha hittat på att den som är – eller säger sig vara från – Syrien får permanent uppehållstillstånd…