En migga, på Långfredagen:
Jag läste utlandssvenskens inlägg En utlandssvensk: ”När direktiven ifråga uppenbarligen inte ens finns nedtecknade så finns goda anledningar att dra öronen åt sig ordentligt.” om att vi miggor åtminstone borde kräva skriftliga riktlinjer från ledningen om ändrad praxis osv. Det har vi gjort, men förgäves!
I ett fall om muntligen redovisad praxisändring måste vi miggor sätta ur spel principen om att det är den asylsökande som ska göra sannolikt varifrån han eller hon kommer! Om den sökande alltså säger att han eller hon ursprungligen kommer från landet A så måste vi tro på detta, trots att den sökande inte ens kan språket i sitt påstådda hemland. Vi kan ju nämligen inte utesluta att den sökande bott hela sitt liv illegalt i något grannland eller i något annat land. Men detta gäller bara för ett specifikt land A dit man inte kan utvisa någon, enligt den muntliga praxisändringen.
Sökande som inte säger sig komma från landet A men exempelvis från landet B, dit vi verkligen utvisar någon någon på grund av väpnad konflikt, och detta enligt internationell rätt och inte bara enligt muntliga direktiv från ledningen, ska däremot utredas mycket noggrant avseende hemvisten och det finns inga hinder att utvisa en sådan sökande till grannlandet trots påstådd livslång illegal vistelse där. Där är det plötsligt den sökande som har bevisbördan för sin hemvist…
Vill man inte gå med på dessa muntliga direktiv utan försöker argumentera ens lite grann om att vi ändå ska följa lagen, då får man frågan från sin teamledare om man inte mår bra eller om man har någonting särskilt emot invandrare från landet A.
De RCI:er (rättsliga ställningstaganden) som finns, oavsett vad de handlar om, är så kryptiskt eller svepande skrivna, att det nu finns grupper hos oss på verket som försöker tolka dem, precis som en annan migga skrev på din blogg. Det känns nästan som att vi är med i en religiös sekt av något slag, och försöker tolka de heliga skrifterna! En annan sak är att vi har en generaldirektör som inte är intresserad av verksamheten och media får mer eller mindre bestämma hur vi ska tolka lagen…
Kommentar: Tänk tanken att det skulle se ut så här i – exempelvis – Norge. Eller i något av de övriga grannländerna Hur skulle svenska medier rapportera om det? Som en ”rättsskandal” och om att ”Norge struntar i sina egna lagar”. Och om att ”Lögnare och bedragare ges uppehållstillstånd i Norge” och ”Anställda vid Udlendingsdirektoratet upplever att de är medlemmar i en religiös sekt”. Eller: ”Anställda på UDI klagar: Högsta ledningen verkar ha checkat ut”.
Om ens en tiondel av det som miggorna troget – ofta i stor frustration, ibland i ilska och inte sällan i ren och skär vanmakt – har rapporterat om här sedan slutet av 2007, skulle ha skett i ett annat land, så hade det, som sagt, sannolikt resulterat i svarta krigsrubriker i svenska medier. Och i upprepade inslag och debatter och panelsamtal i radio och i tv-soffor och i debattartiklar och uttalanden av ”godsvenskar” och andra som hade fördömt hanteringen av det viktiga asylinstrumentet och släpphäntheten i grannlandets efterlevnad av sina egna lagar etc.
När miggorna, via min blogg och i boken Inte svart eller vitt utan svart och vitt, i en oändlig mängd texter berättar de mest hårresande sanningar inifrån en av Sveriges största och viktigaste myndigheter, då lyfter inte journalister (eller politiker) ens på ögonbrynen utan fortsätter att debattera debatten och kommentera kommentarerna om vad någon väletablerad ung man med utländsk far har skrivit och någon annan, sedan länge kulturellt och politiskt väletablerad europeisk invandrare har svarat och vad alla andra har twittrat om och… Men det haveri som Migrationsverkets verksamhet innebär – och har inneburit i många år – orkar/ids/förmår alla dessa människor inte ta itu med, det förblir orapporterat i ”gammelmedia”.
Dock: Här på bloggen kan man fortsätta att ta del av migrationshaveriet, liksom i boken som omfattar åren 2008-2011 samt i nästa bok i serien, som kommer att omfatta åren 2012-2013.
Jag har sagt det förut och säger det igen: Tack, miggor! Ni gör ett ovärderligt jobb, ni dokumenterar via bloggen och böckerna sådant som annars inte skulle komma att finnas tillgängligt för framtida forskare, när asylhaveriet i Sverige kanske tas upp till granskning om några decennier.