Läs först texten texten En före detta anställd vid ett HVB skrev för till mig i oktober 2018. Hur gick det sen? som publicerades den 10 november. Den tidigare HVB-anställde avslutar sin text med orden:

Jag avser att få honom att frivilligt lämna landet och åka hem. Om han stannar kvar har vi ett bidragsärende på livstid.

Min slutkommentar:
Undrar, likt Tove Jansson i sin berömda bilderbok:Efterlysning:
Du som skrev till mig i oktober 2018, om du läser detta så får du gärna höra av dig och svara på den frågan.

Dagen efter, den 11 november, hörde mannen som skrivit av sig. Och berättade med egna ord och genom diverse dokument följande om vad som hänt med den unge afghanen, som jag nedan kallar ”H”.

Det går nästan ett och ett halvt år. Den då HVB-anställde har fortsatt kontakt med H och skriver en liten sammanfattning av läget. Korta utdrag ur den, från tre dagar i mitten av januari 2018:

Dag 1
Han vänder på dygnet. Sover på dagarna och är vaken på nätterna. Försöker laga mat med katastrofala följder som att brandlarmet går igång. Röker på rummet trots tydliga instruktioner att rökning inte är tillåten.

Ger ett förvirrat intryck och vet inte vilken dag det är om det är skoldag (SFI) eller helgdag. Har inte längre några kompisar då de tröttnat på att han inte är drogfri eller verkar förvirrad och inte går att kommunicera med.

Personal har skjutsat H till psykiatrisk klinik där han blev mottagen som akutfall. H träffade läkare i enskilt samtal. Läkarens bedömning är att H behöver läggas in och behöver medicineras. Diagnos PTSD. H vill inte läggas in och tillåts åka hem.

Dag 2
Besökte H där han bor. Han var vänlig och bjöd in. Han verkade stressad och något förvirrad. Ger intryck av oerhörd ångest. Han har mardrömmar och svårt att sova. Sover bättre på dagarna än på natten. Går ändå i skolan vardagar. Kan inte koncentrera sig på läxor. Kommer inte ihåg vad han läst eller hört.

Vill inte tala om hemlandet eller familjen som han har sporadisk kontakt med. Jag och den läkare som ställt diagnos på psykiatriska kliniken är överens om att H behöver vård, medicinsk vård och omhändertagande för att lindra ångest och oro. Han får ny besökstid.

Under tiden till besök försöker vi hålla H vid så gott mod som det går. Om det skulle bli akut är vi överens om att vi tar med H till akutpsykiatri i X-stad.

Ytterligare text i tredagarssammanfattningen:

Dag 3
Vår tanke är att jag följer H till ett möte  för att se om det finns en framkomlig väg till att få psykiatrisk vård. Och att få honom att  förstå att han behöver hjälp, att det finns hjälp att få och att vi vill stötta honom i att få den.

Men:

 Tvång kan bara används vid verklig fara för liv och hälsa för andra och sig själv. Blir det psykiatrin ska även där finnas frivillighet till insatserna om det inte är alldeles stolligt.

Korta utdrag ur orosanmälan till kommunens socialkontor gällande H, sensommaren 2018:

H lever på ett sätt som gör att jag känner mig oroad för hans framtid.

Min förhoppning är att H ska förstå att vi vill honom väl. Han skadar dem som finns i hans omgivning, kompisar och alla som engagerat sig i hans framtid. Han skadar genom att ha svikit förtroenden. Att stötta och hjälpa kräver att den som får stödet visar god vilja genom samarbete.

H har ett ansvar att räta upp sitt liv. Han kan inte fortsätta att leva i utanförskap, ingen skola och inget arbete eller ordnad tillvaro.

Två år senare, i slutet av januari 2020, tecknar den nu före detta HVB-anställde ner en omfattande redogörelse för hur det står till med H, som han har följt även efter att han slutade sin anställning vid det HVB där H bott. Här i nerkortad version:

Om H idag, hösten 2020:

•  Hör ibland röster. Säger inte vad dessa röster uttalar.
•  Ont i öronen och i bakhuvud.
•  Mardrömmar,  beskriver inte innehåll. Vaknar och är stel i kroppen.
•  Rastlös och orolig. Har tappat stora delar av det svenska språket..
•  Talar otydligt, till och från osammanhängande. Ibland flyter samtalet någorlunda men kan avbrytas av, för situationen omotiverade, höga skratt.
•  Höga skratt varvas med ett mumlande som inte går att förstå.

Familjen han fick provbo hos med tanke om kommande utslussning till egen lägenhet, kunde inte ha honom kvar då han fortsatte sitt omvända liv med vakenhet på nätterna och att sova på dagarna.

Efter 18-årsdagen hade vi ingen kontakt annat än att jag stötte ihop med H ute i samhället. H hade haft några tillfälliga anställningar men fått sluta på grund av att han inte skötte sig.. Vid de tillfällen jag mötte honom var han spattig, orolig, med flackande blick och hade bråttom att komma  iväg. H var trots det alltid vänlig när vi möttes. Vad jag fått berättat har det förekommit alkohol och droger i H:s tillvaro.

Vidare utdrag ur redogörelsens ganska långa sammanfattning:

•  Det går inte att föra ett ”normalt” samtal med H.
•  Inga tecken på alkohol eller drogpåverkan när vi träffades.
•  Vad ohälsan har för orsaker kan inte jag bedöma.

Eftersom allt bygger på frivillighet och H inte ville stanna på den psykiatriska kliniken var vi tillbaka vid utgångsläget. H bor ensam, och utom kort tids skolgång vardagar för att erhålla försörjningsstöd, finns inget som kan kallas en normal och självständig livsföring. På min fråga om vad H helst av allt ville göra var svaret; sova.

Den situation som H lever i vill jag beskriva som misär. Tak över huvudet och försörjning samtidigt oförmåga att förstå sin miserabla situation och kunna påverka den.

Enligt vad H själv säger kan han inte längre läsa. Han kan inte få ihop ord till meningar. Han är närvarande men lär sig inget i skolan.

Vid ett tillfälle när vi träffas gör H ett fysiskt utfall mot mig. Något som aldrig tidigare hänt under den tid jag arbetade och H bodde på HVB-hemmet.

Utfallet verkar lekfullt och H skrattar och verkar glad men jag känner ändå en oro att detta ska urarta då jag uppfattar en underliggande aggressivitet hos H. Min tanke är att i en annan situation men en mindre motpart skulle detta kunna sluta på ett mindre lyckat sätt än för oss här och nu.

•  H uppför sig gränslöst.
•  Osammanhängande tal och omotiverade skrattutbrott.
•  Oro, rycker och petar på kroppsdelar oavbrutet.
•  ”Försvinner” under samtalet. Återkommer strax med något helt annat.
•  Torftigt språk. Kunde tala bättre svenska under tiden på HVB.
•  Det har skett en negativ utveckling som är mycket tragisk att se.

Att stå vid sidan av och inte kunna ta kommandot för att åtminstone ge stöd och hjälp där H befinner sig i nuläget lämnar ingen av oss som följde H, opåverkade.  Om det går att bota och om H någonsin har möjlighet att leva ett självständigt liv med arbete och bostad, det ligger utanför min förmåga att bedöma.

Kommentar: Så här berättar alltså, i sammandrag, en före detta anställd på ett HVB som gjort allt han kunnat för en ung man med mycket stora problem. Hade den här unge mannen återvänt till sitt hemland så hade han kanske kunnat leva ett bättre liv bland landsmän som talar hans språk och i en kultur som han känner till. Eller också inte.

Det torde finnas många som han som rör sig i samhället och som inte har förmåga eller vilja att ta emot hjälp och som även kan bli farliga om/när deras överhettade hjärnor ”exploderar”. Och den tidigare HVB-anställde fick rätt i sitt mejl till mig i oktober 2018, i texten som länkas till i början av det här långa inlägget:

 Om han stannar kvar har vi ett bidragsärende på livstid.

 

© denna sajt. Vid citat, vänligen länka till originalinlägget.