En före detta anställd vid ett HVB skrev för två år sedan, den 23 oktober 2018, om en, nu över 18 år, ung afghan med permanent uppehållstillstånd:

Han har “straffat ut” sig från skola och boende genom olämpligt beteende. Tackat nej till insatser från Arbetsförmedlingen och jobberbjudanden.

Bor för närvarande hos en kompis i stugor som kommunen upplåter tills semestersäsongen börjar i maj. Det lär förekomma droger och allt som följer av det.

Kommunen har en projektanställd till och med december som arbetar hårt för att få honom och några fler ungdomar att återgå till skola och en ordnad tillvaro.

Hittills har det inte gett resultat. Socialtjänsten arbetar med ärendena från sitt håll.

Den projektanställda tjänstemannen har meddelat ungdomen att jag kan vara med på samtal om han godkänner det. Det har han gjort men samtidigt uteblivit från mötena.

Idag skickade jag en orosanmälan till socialtjänsten med uppmaning att läsa brevet i närvaro av ungdomen. I brevet säger jag att jag vill se resultat från hans sida och att hans framtid hänger på att han gör något konkret för att ta sig ur nuvarande situation.

Jag skulle vilja träffa honom och ha ett lugnt och allvarligt samtal om att han ska återvända till sin familj i Pakistan i stället för att vara i ett främmande land och inta droger.

Han har ingen framtid i Sverige om han fortsätter leva utanför samhället.

Merit, det här är privata funderingar och vill du använda problemställningen är jag tacksam om det förvanskas till att bli allmänt hållet och inte kan kopplas till vår kommun.

Jag frågar dig med erfarenhet av asylfrågor om det skulle vara en framkomlig väg att jag som svensk medborgare uttrycker min oro för hur han lever och att jag är villig att stötta honom i ett frivilligt återvändande. Allt under förutsättning att han kommer till ett möte.

Om han fortsätter så här, vad kan socialtjänsten göra? Inte mycket vad jag förstår, eftersom tvång bara används vid verklig fara för liv och hälsa för andra och sig själv.

Blir det psykiatrin ska även där finnas frivillighet till insatserna om det inte är alldeles stolligt.

Jag tänker inte sätta mig i en position som “medberoende”. Mitt mål är att kommunens insatser ska gå till dem som är utsatta. Jag anser att denna unga man som har ett medborgarskap i ett annat land ska återvända. Han har ljugit för och bedragit dem som ville stötta honom.  Kan jag agera med mer kraft i egenskap av privatperson och medborgare än vad socialtjänsten förmår?

Jag avser att få honom att frivilligt lämna landet och åka hem. Om han stannar kvar har vi ett bidragsärende på livstid.

Kommentar: Undrar, likt Tove Jansson i sin berömda bilderbok:

Efterlysning: Du som skrev till mig i oktober 2018, om du läser detta så får du gärna höra av dig och svara på den frågan.

 

© denna sajt. Vid citat, länka alltid till originalinlägget.