Enligt utlänningslagen ska eventuella individuellt skyddsbehov bedömas vid tidpunkten för beslut. Afghanistan är inte ett land som alla hitkomna afghanska medborgare automatiskt anses ha skyddsbehov gentemot. De som kommer från Iran och Pakistan kan givetvis inte under några omständigheter ha individuella behov av skydd, det säger ju sig självt eftersom de inte ens varit där. Dock ska asyl- och skyddsbehov alltid prövas gentemot det land man är medborgare i, varför afghanska medborgare oavsett var de bott tidigare, prövas mot sitt medborgarskapsland.

Viktig läsning för regeringen, riksdagsledamöter (särskilt kanske centerpartistiska sådana) och svenska journalister/skribenter. Och för alla afghanska ensamkommande “barn” och deras “beskyddare”.

Klicka på textrutan för att läsa artikeln i sin helhet.

 

Ur texten, skriven av Franz J Marty, frilansjournalist bosatt i Kabul sedan tre år tillbaka. Den börjar:

Afghanistan är ett land i krig och till och med huvudstaden Kabul är alldeles för farlig för att man ska kunna skicka någon dit – det är ett argument man ofta hör. Men hur är det egentligen att bo i Kabul?

Vidare ur texten:

Jag lever mer eller mindre som en vanlig afghan, så jag vågar säga att jag har en ganska bra bild av vardagslivet i Kabul. Jag har aldrig någonsin – inte en enda gång – varit rädd eller ännu mindre fruktat för mitt liv i Afghanistans huvudstad.

Kabul är inte det helveteshål som människor i Europa tänker sig. Det är en mer eller mindre normal stad som inte är olik andra städer som jag har sett i den här regionen och på andra ställen. Inte vacker, inte på något vis speciell, men lång ifrån någon krigszon.
———–
Helt ärligt måste jag säga att den största risken för mitt liv i Afghanistan är att dödas i en trafikolycka.

Man kan också med fördel ta del av vad IOM:s och Migrationsverkets representanter som finns på plats i Kabul, säger och Studio Ett i Sveriges Radio och Uppdrag granskning i Sveriges television rapporterar:

•  Migrationsverkets återvändandesambandsman i Kabul, Kjell-Terje Torvik: ”Det jag har sett hittills visar att det går att återvända till Afghanistan.” 8 mars 2017. Kort utdrag ur texten:

Enligt Kjell-Terje Torvik finns det ett bra mottagande för unga vuxna afghaner som återvänder under den första tiden.

– Vid behov blir de hämtade på flygplatsen av International Organization for Migration, IOM, och körs till ett boende med 100 platser där de kan vara de första två veckorna. Sedan får de möjlighet att träffa en handledare som hjälper dem att ordna bostad och arbete. Det är svårt att få avlönade jobb, så ofta handlar det om att starta en liten rörelse. Dessutom finns det en grupp unga återvändare som reser vidare till sina familjer i Iran.

•  ”De allra flesta utvisade afghaner möts av sina familjer, vårt mottagningscenter i Kabul står tomt.” – 31 augusti 2017. Kort utdrag ur texten:

Min bild är att det finns en normalitet, en vardag och här i Kabul finns det stadsdelar och vissa av distrikten är mycket mer berörda av konflikter än andra. När jag är ute och fikar eller umgås med kollegor och kompisar är det väldigt sällan som man hör till exempel skottlossningar eller bomber. Under tiden som jag varit här så har jag hört en bomb, en raketattack och två skottlossningar. Det betyder inte att det inte sker utan det inträffar relativt ofta, men i en begränsad del av Kabul för att attackerna är riktade mot regeringen, mot diplomaterna och ohörbart. Man lär sig var det är säkrare och var det är mindre säkert.

•  Uppdrag granskning- Afghanutvisningarna – 25 oktober 2017 (kan ses till den 4 maj 2018).