Varför beter sig svenska regeringsrepresentanter som ouppfostrade och arroganta ungar i samröre med andra stater? Inte bara i fallet med de rumänska romerna utan också när Sverige tycker att de ska omvända 27 andra EU-länder att inta samma hållning som Sverige ensamt intar vad gäller PUT åt alla syrier. Och när det gäller den arroganta inställningen mot domen som upphäver EU:s datalagringsdirektiv.
Varför tror svenska ministrar att de har rätt att näpsa och skälla på andra staters ministrar? Varför tror Sverige och svenska ministrar att de alltid har rätt och att de vet bättre än andra EU-länder (när det ofta snarare verkar vara tvärtom)? Det är direkt pinsamt med en minister som ångar av indignation och som inte kan behärska sig gentemot ett annat lands minister, utan obehärskat och som en förorättad tonåring utbrister: ”Jag är väldigt förbannad och besviken på den rumänska regeringen” i ett inslag i SVT om hur ”hemliga samtal om romer bröt samman”.
Det är pinsamt att en minister i ett land som inte har ordning på sina egna utanförskapsområden (som ökat med hundratals procent på 20 år) och har massor av egna, mycket stora och ökande problem, klankar ner och skäller på ett annat land. Som om svenskar hade någon sorts gudagiven rätt att sätta sig till doms över andra!
Det är också pinsamt att den rumänske ministern Eugen Teodorovici, på rumänska ambassadens hemsida, i ett uttalande behöver uttrycka att han är ”djupt bekymrad över den ursinniga position Birgitta Olsson intar” och för hennes ”orättvisa och odiplomatiska inställning” gentemot Rumänien. Man bör nog ha sopat riktigt rent i sitt eget land först innan regeringsmedlemmar börjar ta sig ton mot andra länder.
I am deeply concerned about the “furious“ position recently expressed by the Swedish minister Birgitta Olsson as well as her totally unjust and undiplomatic approach towards Romania.
Och:
However, “the punch in the mouth” which has been thrown to Romania today by the voice of Ms. Birgitta Olsson doesn’t at all take into consideration either the partnership which I believed that we have, or a set of common values and principles and the responsibility of both states to defend the rights of each and every European citizen, inspite of their ethnicity.
Redan 1999 skrev Emily von Sydow i sin bok När Luther kom till Bryssel: Sveriges första år i EU (som verkar svår att få tag i idag), om svenskarnas arrogans och överlägsna attityd mot andra, som gjorde dem föga respekterade.
Och – i all sin enkla komplexitet – eller komplicerade enkelhet – visar denna kommunikationsmodell ”the Swedish way” att hur man än vänder och vrider på saker och ting så kvarstår faktum: ”the Swedish way is the best”! Enligt svenskarna själva, alltså.
