Som anställd i regeringskansliet i Afghanistan fick Zulmay Afzali en unik inblick i  landets toppolitik. När han blev tvungen att fly kom han till Sverige.

Zulmay Afzali arbetar som modersmålslärare, studiehandledare i grundskolan och resurslärare i sfi – svenska för invandrare.

Han har föreläst i olika sammanhang (Rotary, Svenskt Näringsliv, HSB m.fl) och hans artiklar kan läsas på bland annat Dagens Samhälle och på Svenska Dagbladets ledarsida. Han har också skrivit två böcker: En flykting korsar ditt spår och Hederlighetens pris.

Några reflektioner över tio år i Sverige

Jag vill börja min jultext med att tacka Merit Wager för att hon ger mig den här möjligheten att återigen i år få skriva fritt om vad jag vill här på hennes sajt. Det har blivit lite av en tradition att jag skriver något kring jul varje år.

Först tänkte jag att jag skulle skriva något om den pågående coronapandemin, hur den påverkar oss alla, hur den påverkar mig. Jag hade satt upp ett mål när jag skulle vara klar med texten och satte mig beslutsamt vid köksbordet med min dator en lördag morgon före jul loch började skriva. Jag hade bryggt mitt morgonkaffe och satt där vid ett blankt dokument, redo att börja skriva. Bordet står vid ett fönster och jag tittade ut. Det var grått. Disigt. En grå, disig decemberdag och det var nästan exakt tio år sedan jag kom till Sverige. Tankarna gick sina egna vägar; jag vet inte hur länge jag suttit där när jag kom tillbaka till nuet, men kaffet var inte längre varmt, knappt ens ljummet. Jag bestämde mig för att skriva något om vem jag var när jag kom till Sverige och vem jag är idag. Pandemin är det så många andra som skriver om.

Det är alltså tio år sedan jag kom till Sverige. Nio år sedan jag anlände till Söderköping. Söderköping som blev min hemstad.

Mitt liv i Sverige började från absolut noll. Ofta hade jag inga pengar alls, inte ens till mat. Jag minns hur etableringsersättningen från Arbetsförmedlingen i december 2011 var försenad på grund av att jag hade fyllt i en blankett fel och innan jag fyllt i en ny blankett kunde den inte betalas ut. Det skulle ta någon vecka eller så och jag var tvungen att överleva på något sätt till dess. Att jag kanske hade kunnat söka akuthjälp hos socialbyrån var inget jag kände till och jag hade inga vänner som jag kunde be om hjälp, jag var ny i Söderköping och kände ingen. Ingen annan än en amerikansk man, Barry, som bodde i Valdemarsvik och som jag hade haft som klasskamrat när jag läste sfi, svenska för invandrare. Men jag hade inga pengar kvar att ringa för i mobilen. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till.

Skåpen i köket var tomma. Det enda som fanns var lite bröd och en flaska tomatketchup. Så jag hällde ketchup på en tallrik, blandade den med lite vatten och doppade brödet i ”såsen”. Men efter några dagar började jag få ont i magen och stark halsbränna. Jag var verkligen hungrig och kände att jag bara måste få något att äta. Jag började gå runt i Söderköping och hoppades på någon form av mirakel. Då kom jag på att jag kunde leta efter tomburkar och flaskor och efter en halv dags letande hade jag fått ihop så många att det gav mig 76 kronor. Jag minns beloppet än idag. Det kändes som om jag vunnit högsta vinsten på Lotto!

För de 76 kronorna köpte jag potatis, lök, tomater och bröd och lagade en gryta. När jag åt den med det färska brödet jag köpt, var det en av de godaste måltiderna jag någonsin ätit. Och efter det sov jag som ett litet barn.
* * *
I juni 2012 fick jag feber, ont i halsen och i hela kroppen. Om jag hade varit i Afghanistan så hade jag gått till apoteket och utan läkarordination och recept köpt antibiotika. I Afghanistan tar man antibiotika mot det mesta utan att ens konsultera en läkare, det är inga problem, det är helt självklart. Och eftersom jag hade gjort det i Kabul när jag var sjuk och antibiotikan hjälpte och jag inte hade en aning om vilka konsekvenser användandet av antibiotika kunde få i framtiden, så trodde jag att jag kunde göra detsamma i Sverige.

Men här måste man gå till en vårdcentral. Jag hade tur och fick tid snabbt och fick träffa doktorn, en mycket trevlig man som mätte febern och gjorde en del andra tester. Och sa: ”Gå hem och drick mycket vatten. Ta Alvedon om febern stiger. Efter en vecka är du frisk igen.” ”Vad menar du?”, frågade jag. ”Ska jag bara gå hem och dricka vatten? Är det så ni behandlar sjuka människor?” Jag var mycket upprörd. Doktorn skrattade lite och undrade vad det var jag egentligen förväntade mig av honom. ”Är det för att jag är invandrare som jag behandlas så här?” fräste jag. ”Är det för att jag är invandrare som jag måste lida när jag är sjuk? Om jag var en svensk man så skulle han förstås ha behandlats annorlunda.” Doktorn brydde sig inte om mitt utbrott. Han sa: ”Jag har inte tid för den här sortens prat. Gör som jag ordinerar: gå hem, koppla av, drick vatten och ta Alvedon. Du kommer att bli frisk igen inom ungefär en vecka eller lite mer. Om febern varar längre kan du komma hit på nytt, men jag är övertygad om att du är frisk igen snart.”

Jag blev riktigt arg och sa att jag vill att doktorn skriver ut ett recept – som jag förstått att man måste ha i Sverige – på antibiotika eftersom jag har feber. ”Jag vill bli behandlad med respekt, jag är en människa och jag har också rätt till god vård”, sa jag ilsket. Doktorn log lite och sa att han nu hade gjort och sagt det han hade att säga och att han inte vet vad det är för ”god vård” jag efterfrågar, men ”nu måste du gå, jag har andra patienter som väntar”.

Jag blev mycket arg, nästan rasande, och var både oartig och oförskämd och nästan skrek att det sätt han behandlar mig på är rasistiskt, att han inte behandlar mig som en jämlike och att det är fel att jag blir annorlunda behandlad bara för att jag inte är svensk.

När jag kom hem ringde jag till Merit Wager i Stockholm, som jag genom min amerikanske klasskamrat Barry på sfi i Söderköping (som kände henne) lärt känna tidigare under året. Jag skrek i luren nästan okontrollerbart att ”ni är alla likadana, ni är rasister, ni behandlar inte alla lika”. Jag nästan vrålade av ilska och förnedring. Idag känner jag stor respekt för Merit, för att hon inte bara lade på luren när jag skrek åt henne om rasism och orättvisor och inkluderade henne i  mitt ”ni”. I stället lyssnade hon tyst och lät mig skrika klart. Och sa sedan: ”Jag förstår vad du säger. Jag förstår hur du upplevde det och att du är upprörd. Men försök lugna ner dig lite och berätta för mig vad det är som gör att du tycker att du har blivit behandlad rasistiskt. Drick lite vatten, andas lugnt och berätta sedan hur du tänker och jag lovar dig att om du har blivit rasistiskt eller orättvist bemött så ska jag hjälpa dig att få upprättelse”. Sedan sa hon att hon skulle skicka mig några länkar till texter som jag skulle läsa och att jag kunde ringa henne igen när jag hade lugnat ner mig och läst åtminstone en del av texterna så kunde vi prata om det hela. ”Lova att du läser, Zulmay”, sa hon. Jag lovade.

Men jag var fortfarande upprörd så jag läste inte genast. Jag tog en Alvedon och försökte lugna ner mig och efter en stund tittade jag på de texter Merit skickat länkar till. De handlade om långtidseffekterna av om vi tar antibiotika mot allt möjligt, att bakterier blir resistenta och att vi i framtiden kommer att dö av sjukdomar som idag inte är dödliga om vi överkonsumerar antibiotika. Medan jag läste och började förstå vad det handlade om, kände jag en enorm skam över hur jag skrikit åt doktorn och helt felaktigt anklagat honom för att inte vilja ge mig samma vård som om jag var svensk. Jag ringde tillbaka till Merit och bad henne om ursäkt för mitt utbrott och sa att jag måste gå och be doktorn om ursäkt också, jag har verkligen bett mig otroligt illa, jag borde ha litat på honom och inte anklagat honom för att vara rasist. Jag skämdes fruktansvärt mycket.

Följande dag gick jag till vårdcentralen med en bukett blommor. När receptionisten såg mig blev hon förvånad och såg inte så glad ut, hon trodde nog att jag var där för att bråka och anklaga doktorn för rasism igen. Jag gick fram och sa till henne att jag var ledsen för hur jag betedde mig i går, att jag hade fel och gick för långt när jag skrek ogrundade anklagelser och jag är här för att be doktorn om ursäkt. ”Jag är ny i landet och det mesta är helt nytt för mig, men jag vill lära mig om hur allt fungerar i det här landet där jag ska leva mitt fortsatta liv”, sa jag. Jag såg att receptionisten blev tagen när jag sa att jag var uppriktigt ledsen, men att jag ska lära mig av mina misstag. Hon hämtade doktorn och jag gav honom blommorna och bad om ursäkt för mitt uppträdande. Doktorn sa: ”Mr Zulmay, tack för blommorna. Jag är också ledsen för om jag var lite okänslig i går, men jag hoppas att du förstår nu att jag gav dig samma råd som jag ger alla andra, svensk som invandrad.” Och så sa han att han hoppas att jag snart blir frisk och att jag kan komma tillbaka om en vecka så kan han följa upp hur jag mår.

Det har gått många år sedan det här hände och idag är jag och doktorn goda vänner och skrattar ofta åt det som hände då, när jag var så ny i landet.
* * *
När jag kom till Sverige var jag helt ensam. Allt var nytt, jag kom till en helt ny kultur som var mycket främmande och annorlunda jämfört med i mitt hemland, Afghanistan. Under min första tid i Sverige trodde och tyckte jag att svenska människor var kalla, lika kalla som vintrarna kan vara här. Ingen tittade på mig, ingen pratade med mig i butiken där jag handlade eller när vi möttes på gatorna. ”Hur kan ett folk ha så kalla hjärtan”, brukade jag ofta tänka.

Idag är det helt annorlunda. Det förändrades sakta men säkert allt eftersom tiden gick. Jag förstår att det också handlade om mig själv, att jag måste ta mig in i det nya, lära mig språket, lära mig mer om samhället, om svenskarna och deras sätt att se på saker och ting. Och idag är allt verkligen helt annorlunda. Jag upplever och känner generositet, vänlighet, värme från mina nya landsmän. Idag, när jag är ute ”på stan” i mitt lilla Söderköping kan jag inte gå många meter utan att det är någon som ropar ”hej, Zulmay!” eller bara vinkar. Eller någon som kommer fram och byter några ord. Erbjuder skjuts i sin bil. Idag känner jag många och många känner mig, allt från vårdcentralens personal till kommunanställda och kommunpolitiker, mina lärarkollegor förstås och andra invånare som jag lärt träffat i lika sammanhang genom åren. Jag känner värme och respekt från dem och jag känner att jag är en del av Söderköping. En del av Sverige.

Jag är djupt tacksam.

Tidigare Be my guest-texter av Zulmay Afzali:
*  Be my guest # 100 Zulmay Afzali, Annandag Jul 2013 – 26 december 2013
*  Be my guest # 103: Zulmay Afzali, dagen före Julafton 2014 – 23 december 2014
*  Be my guest # 110 Zulmay Afzali – 20 mars 2015
*  Be my guest # 125 Zulmay Afzali – 11 februari 2017
*  Be my guest # 129 Zulmay Afzali, Midsommarafton 2017 – 23 juni 2017
*  Be my guest # 130 Zulmay Afzali, dagen före julafton 2017 – 24 december 2017
Be my guest # 138 Zulmay Afzali, Juldagen 2018  – 25 December 2018
*  Be my guest # 146 Zulmai Afzali, Juldagen 2019– 25 December 2019

© denna sajt och Zulmay Afzali.