Som anställd i regeringskansliet i Afghanistan fick Zulmay Afzali en unik inblick i landets toppolitik. När han blev tvungen att fly kom han till Sverige och beviljades flyktingstatus.

Zulmay Afzali arbetar som modersmålslärare, bland annat åt unga asylsökande. Han har också startat företag och genom det föreläst i olika sammanhang, som på Svenskt Näringslivs säkerhetsseminarium i februari 2014 och februari 2015.

Zulmay Afzali har skrivit artiklar i bland annat Dagens Samhälle och på Svenska Dagbladets ledarsida. Samt två böcker: En flykting korsar ditt spår och Hederlighetens pris. Han har sajten ZA Kommunikation.

Jag har två moderländer

Det håller på att bli en tradition att Merit Wager frågar mig om jag vill skriva en text att publiceras under julen. Jag tycker om traditioner och är glad att vara en del av den här.

Först tänkte jag att jag skulle skriva en debattext om hur illa ställt det är generellt med integrationen av dem som kallas ”nyanlända” och hur frustrerande det har blivit för oss som är inblandade i det. Men just som jag börjat skriva råkade jag se en Facebook-status av Mustafa Panshiri om hur flera afghaner som närvarade vid hans systers bröllop, kom fram till honom och sa att de tyckte att han svartmålade afghaner i sina skriverier och sina föreläsningar. Det fick mig att vilja skriva om just det, lite mer i detalj.

Blev jag förvånad när jag läste att Mustafa, som liksom jag själv är afghan, anklagades för att svartmåla afghaner? Nej, inte ett dugg. Jag har ju också själv oräkneliga gånger fått höra att jag “svartmålar afghaner” i olika sammanhang.

2013 och 2014 ägnade jag en stor del av min tid till att lära ett antal av mina afghanska modersmålselever att sjunga en sång som skulle framföras vid terminens avslutning i kyrkan i december. Mitt mål var att visa att det inte på något sätt var en omuslimsk sak att delta i julavslutningen i kyrkan och att framföra en sång. Att det i stället var ett sätt att visa att man respekterar sitt nya lands seder och traditioner. Och att man inte blir kristen för att man har varit i en kyrka.

Dessa integrationsförsök från min sida ledde till en veritabel storm av påhopp, elakheter och fula stämplingar av mig. Jag anklagades för att vara en cancer som kommer att smitta andra afghaner så att de börjar tänka som jag. En del som skarpt kritiserade mig var personer som jag läst sfi tillsammans med och som  sa: ”Zulmay, du kommer att brinna i helvetet. ”Hur kan du säga åt muslimer gå till en kyrka och till och med be dem sjunga?”

Klicka på textrutan för att läsa texten i Svenska Dagbladet.

I juli 2017 skrev jag en text om integration i Svenska Dagbladet med rubriken Sverige är inte Afghanistan. Återigen rasade en kritikstorm mot mig, men den här gången inte bara från mina afghanska landsmän utan också från svenskar som sa att jag måste hata mitt hemland Afghanistan väldigt mycket eftersom jag skriver en sådan opinionstext.

Anklagelser om svartmålning och om att vi hatar vårt hemland – Mustafa Panshiri, Hamid Zafar (rektor Hamid) och jag som jobbar med integration så gott vi kan – är inte bara ointelligent och elakt, det är också mycket sårande. Att svenskar anklagar oss på det sättet när vi dels gör allt vi kan för att integrera oss själva (de andra två jag nämner var betydligt yngre än jag när de kom och har haft längre tid på sig), dels hjälper våra landsmän att integreras, är förutom sårande även oerhört märkligt. Det vi försöker göra är att ge dem bättre förutsättningar att komma in i samhället, att lära sig vad som gäller här, att visa respekt för andras tro och traditioner. Är det inte det som är integration? Gynnar det inte också svenskarna att människor som kommer hit lär sig om landet de ska bo i, landet som tagit emot dem och som också till stor del försörjer dem?

Jag älskar mitt moderland Afghanistan liksom jag kan tänka mig att Mustafa Panshiri och Hamid Zafar gör. Men Sverige är också viktigt för oss; vi lever i det här landet som jag ser som mitt ”adoptivmoderland”. Och i Sverige gäller svenska lagar och regler, demokrati, mänskliga rättigheter och yttrandefrihet. Jag kommer absolut inte att vara tyst när det gäller dem som inte respekterar det, som bryter mot lagar och inte vill ta in hur saker fungerar och hur man lever här – oavsett om det rör sig om afghaner eller personer från något annat land. För det ska jag inte kallas ”en cancer som sprider sig till andra afghaner” av landsmän och vare sig de eller svenskar ska anklaga mig för att ”svartmåla afghaner”.

Jag har två hemländer och jag älskar dem båda. Och jag tar mig rätten att både kritisera och berömma dem båda. Må Gud välsigna både mitt moderland Afghanistan och mitt adoptivmoderland Sverige.

God Jul!

Tidigare Be my guest-texter av Zulmay Afzali:
*  Be my guest # 100 Zulmay Afzali, Annandag Jul 2013 – 26 december 2013
*  Be my guest # 103: Zulmay Afzali, dagen före Julafton 2014 – 23 december 2014
*  Be my guest # 110 Zulmay Afzali – 20 mars 2015
*  Be my guest # 125 Zulmay Afzali – 11 februari 2017
*  Be my guest # 129 Zulmay Afzali, Midsommarafton 2017 – 23 juni 2017
*  Be my guest # 130 Zulmay Afzali, dagen före julafton 2017 – 23 december 2017

 

© denna sajt och Zulmay Afzali.