Walter Kolb. Stockholmare sedan 60 år, uppvuxen i Schweiz,
med en lång yrkeskarriär som grafisk formgivare bakom sig.

I sitt yrke var han van vid att visualisera kundens intentioner och
förmedla dessa tankar till en styrelse (grafisk identity-program),
eller en redaktör (bokomslag).

Kan man reklamera ett monument?

Det mest imponerande med många offentliga konstverk är ofta det faktum att konstnären lyckas övertyga beställaren om att hen förstått – och lyckas ge uttryck för – syftet med verket. Inte sällan får man intrycket att argumentationen för just relevansen och förståelsen för vad konstverket skall förmedla måste ha varit ett veritabelt cirkusnummer.

Jag föreställer mig en kommitté med fem, sex allvarliga medborgare – inte sällan politiker – som andäktigt lyssnar på konstnärens argumentation, späckat med ord och meningar som “abstrakt, men ändå poetiskt – formens upplösande – en tämjd färgskala – en skimrande tankemosaik – marginalens intimitet – bortom det sagda – i gränslandet mellan tanke och handling – konstruktion och dekonstruktion….” Efter många rynkade pannor, tyst eftertanke, djup oförståelse för alla främmande ord, bifalles förslaget utan en tanke på att man måste försvara beslutet senare, när konstverket står där.

Ännu svårare är det med ett så kallat monument, som skall belysa och påminna om en speciell, ofta tragisk, händelse. 

Ordet monument inrymmer ju redan ett outtalat löfte om att det skall stå där för all framtid. Därför är det förstås önskvärt att man i framtiden också kan begripa vad det handlar om, även utan Wikipedia. Men ibland blir det helt fel och då borde man ha modet att erkänna och göra om.

Då uppstår rubrikens fråga: Kan man reklamera ett monument, när det väl står där?

Konstverket/monumentet som jag vill reklamera, står inte – det ligger. Närmare bestämt på Nybroplan i Stockholm – ett område som numera heter Raoul Wallenbergs Torg.

Uppdraget för konstnären var att påminna om vår generations och förra seklets allra värsta förbrytelse: utrotningen av judar och en hyllning till Raoul Wallenbergs hjälteinsats att rädda en del av dem undan dödslägren med sitt eget liv som insats. Till skillnad från alla tidigare eller nästan samtida massmördare som Stalin, Mao, Pol Pot med flera, så utfördes detta massmord av människor med hög bildning. Människor som hade läst Goethe, Hölderlin, Hesse, Mann. Människor som var infogade i ett ordnat samhälle, vana att se mönster och förstå sammanhang. Och som framförallt var förmögna att se sina handlingars konsekvenser. Just på grund av ovansagda är Förintelsen världshistoriens utan jämförelse grymmaste förbrytelse.

Uppdraget som gavs till konstnären (Kirsten Ortwed) var att påminna kommande generationer om detta illdåd. Hågkomst är alltid förenad med glömska och monumentet på Nybroplan bidrar just till det senare. Varje dag passerar tusentals människor dessa svarta, fumligt hopkomna fyrkanter i brons. 

En förströdd blick och en diskret undanmanöver inbjuder inte till reflektion. De få som inte bara passerar eller som i bästa fall kliver över konstverket hänvisas till att läsa Per Wästbergs krystade försök till förklaring i anslutning till konstverket. Ännu ett cirkusnummer.

Tänk tanken att det i stället hade stått en grupp människor, vuxna och barn, med sina resväskor, som innehöll det lilla de fick ha med sig till Auschwitz, Buchenwald, Sobibor, Maidanek… på väg till dödslägret. Gjutna i brons, lika verklighetstrogna som Margareta Krok utanför Dramaten, 50 meter därifrån, eller Evert Taube vid Järntorget i Gamla stan.

Alla minns vi de svartvita bilderna av just dessa små grupper som föstes ihop och in i boskapsvagnar av Herr Müller, Herr Meier, Herr Schultz i kraft av dessas uniformer med hakkorset på. En grupp människor, vilkas enda brott var att de tillhörde en annan tro. Snickare, läkare, tjänstemän, professorer, lärare, som hade bott i Tyskland i generationer.

Stående i naturlig storlek med blickarna riktade utåt Nybroviken. Att intet leende finns i dessa ansikten säger sig självt. Den gruppen vore smärtsamt att se och pinsamt att passera. Men en jury ledd av Per Wästberg tyckte att “Raoul Wallenbergs eget öde är för storslaget för monumentets och minnesmärkets traditionella former” och såg Ortweds förslag som det bästa.

“Konstverket kräver bruksanvisning”, skrev man i Svenska Dagbladet 2002

– Skulpturerna är allvarliga. Men de är inget minnesmärke över dem som dog. De är en hyllning till hans arbete, säger Ortwed. Hur hon får ihop detta i sin egen hjärna är ett konststycke i sig. Jag hävdar att Ortwed och den ansvariga kommittén inte har förstått uppdraget.

Hur hon får ihop detta i sin egen hjärna är ett konststycke i sig. Jag hävdar att Ortwed och den ansvariga kommittén inte har förstått uppdraget.

Beviset ligger på gatan – på Nybroplan. 

 

© denna sajt och Walter Kolb.