Nuri Kino. Journalist, författare, filmare, eldsjäl – allt i ett. Numera också känd som grundare av och ledare för A Demand For Action, en organisation som på kort tid etablerats i 19 länder. Nuri själv vill helst bli omnämnd som ”den stilige”. För mig är han den bästa av vänner. Det här är hans funderingar kring Sveriges nationaldag.
Jag vet med säkerhet att farfar skulle ha blivit ledsen
[wpvideo RmFPdRfj]
Det är Sveriges nationaldag idag, den dag då vi firar Sverige och hissar vår flagga.
I går satt jag på en balkong och lyssnade på studenter som åkte runt på lastbilsflak. Det var ett evigt tutande och tjoande. Många blir störda av det, jag blir glad. Jag tänker på när jag själv tog studenten, jag var en av de första i min släkt, farfar var jättestolt. Han hade upplevt ett folkmord, något han aldrig talade om. Varje gång något av hans barn eller barnbarn lyckades med något blev han tårögd. Han grät också när Olof Palme mördades. Jag minns det så starkt, farfar Faulus sov hos oss den natten. Jag kom hem fram på småtimmarna efter att först ha varit på nattklubb och sedan suttit på den lokala kebaben och pratat om mordet på Palme. Jag såg att det lyste, någon var vaken, det var farfar. Han frågade om det stämde, om Sveriges statsminister verkligen hade blivit dödad.
Farfar ville inte lämna Midyat i sydöstra Turkiet där släkten hade ägt och brukat jorden i tusentals år. Väl här älskade han Sverige, hans barnbarn kunde utbilda sig, bli något. Och framförallt behövde de inte vara rädda för att bli fängslade för sina åsikter, bli trakasserade för sin religion eller inte få tala sitt modersmål.
Sverige var paradiset för människor på flykt från förtryck och förföljelse. Farfar var noga med att vi skulle vara tacksamma, att vi skulle tacka svenskarna för att de hade tagit emot oss, för att de hade gett oss en fristad. Han ville inte att vi skulle bli för fria, börja supa och annat som han tyckte var ovärdigt, men han ville att vi skulle bli goda svenska medborgare, bli föredömen. Och han ville att vi skulle utbilda oss.
Så när jag kom hem den där dagen efter att ha körts runt, tutat och skrikit att ”jag har tagit studenten”, ordnade farfar en studentfest för mig hemma hos honom. Det var viktigt att det skulle vara i hans hem. Jag hade gått 3-årig ekonomisk linje, fått en gymnasieutbildning. Det fanns inte i hans vildaste fantasi att ett av hans barnbarn en dag skulle gå ut gymnasiet och kanske rentav plugga vidare! Men nu hade ytterligare ett av hans barnbarn fått ta på sig en studentmössa; en av mina kusiner var först, jag var den andre i familjen.
Farfar gav mig ett halsband av guld. När han överräckte det kunde han inte hålla tårarna tillbaka. Tänk om jag då hade förstått varför han var så oerhört stolt. Mina tankar då gick mest till vilken nattklubb mina kompisar och jag skulle avsluta kvällen på.
Nu, 30 år senare sitter jag på en balkong i Södertälje och hör när ungdomarna firar sin gymnasieavslutning. En vän ringer, hon säger att jag måste läsa Länstidningen. ”Nu har de blivit helt galna, nu ska vi inte fira Sverige längre, vi ska fira världen.” Jag öppnar datorn:
I Järna firas 6 juni som Internationaldagen. I Gula villans trädgård i Järna kommer nationaldagen få en efterfest med internationell prägel.
– I dag när människor är rädda för andra kulturer så vill vi skapa fest som främjar att vi är tillsammans, säger Jonathan Ivarsson, producent på Gula villan.
Med god mat och musik anordnar de för första året Internationaldags-firande. Initiativet ska inte konkurrera ut svenska nationaldagen men balansera upp firanden som bara handlar om att befästa svensk kultur och svenska traditioner.
– Vi vill visa att vi tror på en jämställd mångkulturell värld och passar på en dag som vi upplever kan separera människor, säger han.
Firandet börjar.
Jag vet med säkerhet att farfar skulle ha blivit ledsen, lika ledsen som han blev när Olof Palme blev mördad. Han hade velat fira Sveriges – inte världens – nationaldag.