Affe på Nytorgsgatan 6 maj  2006.

Två starka tankar och känslor har jag i dag på 15-årsdagen av min vän Affes bortgång:

– En del människor glömmer man aldrig.
Och:
– ”Here today, gone tomorrow”.

Glöm inte hur skört livet är. Du tar för givet att dina nära och kära, dina vänner, de du tycker om ”alltid” ska finnas. Men det gör de inte.

Affe var frisk, 55 år gammal, jobbade, fotograferade, slängde käft med allt och alla, hejade nästan fanatiskt på Bajen och var känd, omtyckt och uppskattad av otroligt många. Vi tog honom för given, allihop: Affe skulle alltid finnas.

Men den 8 maj 2006 segnade han ner på Mäster Mikaels gata med kameran i högsta hugg – han var som vanligt ute och plåtade sitt älskade Söder. När jag fick samtalet från hans bror Janne om att Affe var på sjukhus sa jag att jag ville komma och hälsa på, jag trodde inte att det var något allvarligt. Kanske att han brutit ett ben eller så.

”Nej, du behöver inte komma”, sa Janne. Han sa inte mer än det. Så jag tänkte att jag går dit nästa dag. Men Affe var redan borta när Janne ringde. Massiv hjärnblödning, det fanns inget att göra.

”Here today, gone tomorrow”. Ta vara på varandra, er familj och era vänner. I morgon kan det vara för sent.

Den här kolumnen var min allra första som skribent på Svenska Dagbladets ledarsida. Den skrev jag den 5 juni 2006, strax efter att Affe hade gått bort – ”Folkhemmet dog med Affe”:

Klicka på textrutan för att komma till texten. Jag lägger ut den också här, i sin helhet,
så att om den ligger bakom betalvägg så kan också ni som inte har en prenumeration läsa den.

På Söder i Stockholm levde och verkade en stor, liten man: Affe Olsson. En enskild människa som gjorde skillnad på riktigt i hundratals människors liv. Hårt arbetande lönearbetare tills han var drygt 50år, därefter ännu hprdare arbetande microföretagare i sin, hustruns och broderns lilla livsmedelsbutik på Söder. För en vecka sedan begravdes han, 55 år gammal.

Affe var den gode socialdemokraten förkroppsligad. Han var den typen av människa som kunde köpa fyra ex av samma nummer av tidningen Situation Stockholm för att stödja de hemlösa. Han var generös mot alla och han arbetade långa dagar på lilla Viuckys Livs på Skånegatan, tillsammans med sin hustru Ingrid och sin bror Janne. Det lilla familjeföretaget slukade all deras tid men kunde ändå knappt försörja dem. Skatter och avgifter och onödiga pålagor från stadsdelsförvaltningen stressade Affe och han oroade sig ständigt för framtiden. Att avskeda Storjanne, deras enda anställda som kostade pengar i form av lön och sociala avgifter, kom inte på tal: ”Han har ju barn att försörja”, sa Affe.

Affe tog sitt sciala ansvar. Affe var Socialdemokraternas allra bästa medlemsvärvare två år i rad. Han berättade stolt att han fick äta lunch med statsminister Ingvar Carlsson. Och Affe hade alla S-pins, medaljer och knappar ända sedan förra sekelskiftet i sitt lilla hemmamuseum, där också ett stort porträtt av Olof Palmne hängde på hedersplats i lägenheten och en byst av Hjalmar Branting stod på en hylla.

Affe Olsson var en äkta socialdemokrat i själ, hjärta, ord och handling. Han var omtyckt och respekterad av alla och gjorde ingen skillnad på folk.

Lite svårt hade han nog för moderater. Men Mats Rudin var trevlig och dessutom stamkund. Och riksdagsledamoten Henrik S. Järrel och socialborgarrådet Mikael Söderlund gillade han. De besökte Vickys Livs i samband med att stadsdelsförvaltningen pådyvlade Vickys Livs och andra småföretag i kvarteren (inte minst korvgubbana!) Onödiga avgifter och bestämmelser. När småpåvarna utövade sin makt på ett sätt som gjorde att microföretagen riskerade att knäckas, försökte Affe kämpa emot, för han tyckte det var fel. Någon hjälp från ”sina egna” fick han dock inte. Det gjorde honom sorgsen för han ville så gärna att Sverige skulle vara ett gott folkhem för alla. Och han var besviken på S som han, som inbiten ”partist”, aktivt tjänat hela livet. Han visste inte om han skulle kunna förmå sig att rösta på dem vid nästa val. Affe våndades verkligen.

Nu våndas Affe inte längre. Affe fick en hjärnblödning den 9 maj och vaknade aldrig upp. Han följdes till sin sista vila av hundratals sörjande människor. Affes partikamrat Göran Persson skulle ha varit lika grön av avund som Affes favoritfärg, Bajengrönt, om han begrep vidden av vad Affe Olsson åstadkom under sitt liv och hur mycket han bidrog till mpnga människors välbefinnande enom sin äkta socialdemokratiska ideologi som alla – oavsett vad de röstar på – kunde ställa sig bakom.

När Affe dog, dpg också en stor del av en goda socialdemokratin. Nu är det Persson-, Danielsson- och Anna Sjödin-typerna som gäller. Den sista resten av Folkhemmet dog med Affe.

Läs mer om Affe, Janne och de andra på Vickys Livs.

Klicka på bilden för att se dokumentären
(en halvtimme uppdelad på tre tiominutersdelar)
om Vickys Livs.