Klicka på textrutan för att komma till artikeln på Helsingin Sanomats sajt (på finska). Där finns också bilder av de två jemenitiska systrarna som uttalar sig i artikeln.
På mottagningscentralerna pyr kvinnornas revolt – ”Jag tänker inte lyssna på min man. Jag säger bara att nu är vi i Europa”.
Fatima från Jemen, som kommit till Finland som asylsökande, jobbar i skogen som förman i en arbetsgrupp om fyra personer. Arbetet går bra, men männen har klagat på att de måste jobba underställda en kvinna. Fatima misstänker att hennes egen make också skulle ha en del anmärkningar mot att hon jobbar i skogen, om han senare får komma till Finland.
”Han frågar säkert varför jag jobbar utomhus när jag mycket väl skulle kunna stanna hemma. Jag tänker inte lyssna på min man, jag säger bara att nu är vi i Europa”, säger Fatima. ”Till dem som arbetar i min grupp säger jag att Pekka är den stora chefen här. Han iakttog hur vi alla jobbade under en dag och valde sedan förmän. Och han valde mig.”
På mottagningscentralen i Vichtis pågår en smärre frihetsrörelse bland kvinnorna. Resultatet märks i deras sätt att tala och syns i hur de klär sig.
”När jag kom till Finland i september använde jag abaya, en lång svart kåpa som bara lämnar händerna och ansiktet synliga. Den använder jag inte längre. Man kan ju inte ens spela innebandy i den! Jag klär mig i långbyxor och tunika.”
Vice direktören på asylmottagningen, Marikka Bergman, berättar att på boendet pratar man mycket om kvinnans ställning och om jämställdhet mellan könen.
”Här pågår emancipationen för fullt. Många kvinnor ser med beundran på oss som jobbar här, när de har fått klart för sig att en del av oss är skilda. Också det faktum att kvinnor kan bo ensamma och själva välja vem de vill gifta sig med, väcker förtjusning och en del säger att de aldrig kommer att gifta sig.”
För Fatima har livet förändrats många gånger. I Jemen har hon tagit studenten och arbetat som avdelningschef på en statlig myndighet. Hon kände sig relativt fri. Tills al-Qaida kom.
Terroristnätverket al-Qaida har stärkt sin ställning i Jemen efter ”den arabiska våren” och det därpå följande folkupproret år 2011. Först förbjöds kvinnorna att arbeta om det också fanns män på arbetsplatsen. På Fatimas jobb fanns det män, och hon var deras chef.
”Jag hade närsomhelst kunnat åtalas för osedlighet eller till och med för att ha ett förhållande med arbetsgivaren. Straffet hade varit piskrapp eller döden”, berättar Fatima.
Sakta men säkert blev reglerna allt strängare och kvinnorna förbjöds att gå ut utan make eller manlig släkting.
”Alla möjliga galenskaper infördes. De hittade på vilka regler som helst, som inte har något att göra med islam. De tvingade männen att ansluta sig till dem under dödshot. Kvinnorna kunde inte ens gå till butiken.”
Sedan började flygattackerna. Jemeniterna hotades av al-Qaida, shiamuslimska huthi-rebeller samt den USA-stödda, saudiarabisk-ledda alliansens flygattacker. Fatima beslöt att ge sig iväg för att söka trygghet någonstans, tillsammans med sina tre yngsta barn.
”Min man befarade att jag inte skulle klara resan ensam med barnen. Jag sa att det gör jag visst, jag är en stark kvinna.”
Överkonstapel Nina Pelkonen (läs om henne här: Hon föreläser i uniformskjol med pistol på höften och som ensamkommande kvinnlig polis får hon genast de asylsökandes fulla uppmärksamhet.) har rest runt och föreläst om Finlands lagar och om kvinnans ställning på alla Nylands asylmottagningar. På många platser kom först enbart män för att lyssna på henne. Men Pelkonen vägrade börja prata innan kvinnorna också var på plats.
”Jag talar mycket om kvinnors ställning och rättigheter och jag såg direkt på deras miner att ämnet verkligen intresserade dem.”
På Kauhava asylmottagning berättar chefen Ilkka Peura att kvinnorna i början kanske blev lite för upplivade av sina rättigheter.
”Jag framhöll kanske lite väl energiskt i början att i Finland stöter vi kvinnor och barn främst. En del kvinnor såg sin chans och började läxa upp sina män riktigt ordentligt. Då blev vi tvungna att börja med äktenskapsrådgivning på arabiska och jag fick ändra lite i mina egna uttalanden. Jag sa då att det är nog så att båda parter måste respektera varandra, och nu går det ganska bra.”
Fatima tog sig till Finland ombord på en skranglig gummibåt, med buss, vandrande via Turkiet, Grekland och Makedonien. Hon hade en kasse med kläder och mat med sig. Den blev hon tvungen att lämna vid vägkanten i Ungern, när treåringen inte orkade gå längre.
”Jag lämnade kassen så att jag kunde bära mitt barn. Jag kunde inte bära båda.”
När hon hade vandrat i tre timmar upptäckte hon att mobilen var kvar i kassen. Under resten av färden hade Fatima inte längre någon möjlighet att hålla kontakt med sin familj. Hon tog sig med sina barn till Finland och några veckor senare anlände också hennes syster till samma mottagningscentral tillsammans med Fatimas äldsta dotter. Också maken lämnade Jemen, men registrerades i Danmark och väntar nu på att hans asylansökan ska hanteras där.
”Jag vet inte när vår familj kan förenas igen. Min högsta önskan är att få stanna i Finland med min familj. Efter det önskar jag mig inget annat än ett arbete och ett vanligt, finskt liv. Trygghet och frihet.”
Kommentar: De över 100 kommentarerna efter artikeln i Helsingin Sanomat är i sanning blandade. Många är glada och positiva till hur de här kvinnorna framställs och hur de verkar vilja anpassa sig till livet i ett civiliserat och jämställt demokratiskt västland. Andra är misstänksamma och undrar om de verkligen tagit sig hela vägen till Finland från Jemen och inte från något annat västland där de redan har rätt att bo. Och en del undrar hur det har varit möjligt att som ensam kvinna med tre barn ta sig hela vägen upp till norra Europa. Många undrar också: varför till Finland?
De flesta tankar och kommentarer är värda att ta till sig och sedan får man själv fundera och försöka bilda sig en egen uppfattning. Oavsett vad som är sant och vad som eventuellt inte är det, så är det här en artikel vars like jag inte har läst tidigare. Den är helt osentimental och utan minsta tillstymmelse till att göra kvinnorna – eller rättare sagt Fatima, som är den artikeln främst handlar om – till offer. Det finns inget ”tycka synd om” i texten och inte heller görs Fatima till hjälte. Och tack och lov slipper man det man så ofta tvingas till i Sverige: att ta del av reporterns egna ”känslor” kring det som beskrivs.
© Översättning Merit Wager.
