Jag tycker genuint illa om det i mitt tycke onödiga och till viss del förtryckande begreppet ”värdegrund”, ett begrepp som tycks kunna användas lite hur som helst, inte minst till att slå i huvudet på dem som inte omfattar den för tillfället, eller i ett visst sammanhang, rådande dito.
Om ”värdegrund” i Wikipedia:
Värdegrund är ett svenskt och i viss mån norskt begrepp som började användas under 1990-talet i diskussioner kring framför allt ett kollektivs gemensamma etiska grundvalar eller värderingar; exempel på kollektiv är en nation, institution, förening eller folkrörelse. Begreppet kan även ha den vidgade innebörden att syfta på de mest grundläggande principerna inom en politisk ideologi eller religion.
Det svenska begreppet värdegrundsarbete har inte förbindelse till den internationella diskursen. Varken värdegrund eller värdegrundsarbete används som termer utanför Sverige (ett undantag är Norge, där liknande termer, ”värdegrunnlaget” och ”verdiplattformen”, används i Læreplansverket for 10-åriga grunnskolen, 1997, men med vissa innebördsmässiga skillnader).
Läs också om Värdegrunden för de statsanställda och Värdegrunden inom skolan på samma sida, men också på andra sajter för att inte enbart ta in det som anges på just Wikipedia.
Jag vill att lagar och regler ska gälla. Då ingår också åsikts-, yttrande- och tryckfrihet. Ta bort ”värdegrunderna”, de finns redan i lagarna och i vårt hävdvunna sätt att leva, våra traditioner, våra seder och bruk. Allt detta ”värdegrunderi” är i mina ögon fullständigt meningslöst. Vi har levt i sekler utan det, fram till för bara något eller några decennier sedan, då värdegrunderiet plötsligt exploderade och varje myndighet, verk, institution etc började anlita konsulter för att formulera ”värdegrunder”. Och Gud nåde den anställde som idag inte håller med om – och anammar – värdegrunden, den kan få sparken från jobbet och/eller stämplas som illojal och nästintill ond.
Men tänk om alla kanske, till exempel, inte håller med om den ständigt papegojupprepade frasen ”alla mänskors* lika vääärde” (eller något annat). Vilket människor har rätt att inte göra, det ingår i åsiktsfriheten. Men det kan man inte göra – inte öppet – på en massa arbetsplatser, som har sådana här påhittade värdegrunder. Företag, myndigheter, institutioner tar sig sålunda en rätt de inte har: att formulera åsiktsförtryckande värdegrunder och låta dem stå över åsikts- och yttrandefriheten, som är stadgad i grundlagen. Det blir märkligt, minst sagt.
(*Jag skriver ”mänskors” eftersom det är så ordet oftast uttals när meningen sägs).
Så här långt kommen i mina skriverier ser jag på Facebook att författaren Torbjörn Elensky har skrivit om just denna fråga i tidskriften Axess under rubriken Lyd våra värderingar. Han formulerar på ett perfekt sätt det mycket viktiga, det som gör ”värdegrunderiet” så ytterst obehagligt och så oerhört fel och som alltid fått det att krypa i mig så snart jag hört talas om eller läst en myndighets, institutions eller ett företags värdegrund (några exempel i slutet av texten). Så här knivskarpt elegant och absolut på pricken formulerar Torbjörn Elensky det obehagliga med värdegrunderiet:
Kraven på en gemensam värdegrund för myndigheter och tjänstemän är ett åsiktstvång som undergräver demokratin. När värderingar görs till påbud försvagas försvaret av den enskildes frihet.
Det går inte att säga klarare, tydligare och bättre än så!
Torbjörn Elensky skriver också – här bara ett kort citat, läs gärna hela hans text:
Värdegrunden tillför en nivå av tolkning av lagar, regler och något slags allmän känsla av vad demokrati är, som strängt taget inte tillkommer tjänstemän eller statliga utredare att ägna sig åt. Lagar skall tolkas av jurister och domare, och demokratin är baserad på den enkla principen att all makt utgår från folket som säger sitt i allmänna och fria val, med yttrandefrihet, organisationsfrihet, valhemlighet och allt det andra som sina förutsättningar. Vi kan behöva en fördjupad diskussion av vad demokrati egentligen innebär i vår tid också. Vilka värderingar är till exempel nödvändiga för att en stat skall kunna kallas demokratisk till sin anda, och inte bara rent formellt. Hur ska avgränsningarna av våra medborgerliga friheter se ut för att ge maximalt svängrum för den enskilde samtidigt som samhällsfreden inte hotas allvarligt? Men även detta är frågor för medborgarna, för forskare, debattörer eller författare som jag själv. De kan inte avgöras i dekret, programförklaringar eller genom implementering av någon given värdegrund.
Klicka på textrutan för att komma till sajten.
När jag skriver den här texten finner jag också att det existerar något som heter Värdegrundsdelegationen. Det här värdegrunderiet bara sväller och sväller. Hur många människor sysslar med värdegrunder och värdegrundsdelegering och allt möjligt annat onödigt när deras krafter och kunskaper skulle behövas för riktiga jobb som bereder något i verkligheten?
En liten kuriositet när man tänker på den katastrofala hanteringen på Transportstyrelsen är detta om ”en god förvaltningskultur”, som står att läsa på Värdegrundsdelegationens hemsida…
Dags att skrota värdegrunderna! Här är några få exempel på onödigheter:
