Varför städar folk så ofta och så mycket?

Vad är det som gör att folk känner ett tvång att en gång i veckan – ibland varje dag! – fara omkring med dammsugare och våttrasor i sina hem? Varför måste det vara städat när någon kommer och hälsar på? Varför måste barn städa sina rum varje lördag? Vad är det för mening med detta sjukliga städande som så många (alltför många) tycks ägna sig åt, och det trista tjatandet på barnen om att de ska städa sina rum?

Jag har aldrig begripit den kollektiva städmani som verkar råda i de svenska folk- och andra hemmen. Själv tror jag att mycket av den tid som människor (och särskilt kvinnor!) lägger ner på städande, putsande, fejande, pyntande kunde skäras ner med 60-70 procent utan att någon tog skada. Då skulle i stället massor av kraft och ork frigöras till andra viktigare saker.

Varför får svenska barn bara äta godis på lördagar?

Det här är också något som jag aldrig kunnat begripa! Varför kan barn inte få en chokladkaka eller en påse karameller eller en glass när de känner sig sugna på det utan vara tvungna att vänta till lördag? Vi vuxna köper ju godis när vi vill och mumsar både tisdagar och torsdagar om vi känner för det, varför kan inte barn också få en påse Gott &Blandat när de känner för det? Tandborstar har de ju och det är bara att borsta tänderna efter godisätandet precis som efter måltider i övrigt. Konstiga regler som verkar ha anammats kollektivt av nästan hela folket…

Varför tar alla av sig skorna när de går hem till folk?

Också en underlig regel som jag inte träffat på i andra delar av världen (utom i kyrkor och moskéer): folk tar av sig sina skor så fort de kommer hem till någon! Varför? Jag vill inte att folk går och tassar i strumplästen hemma hos mig, jag vill att de ska ha skorna på sig hela tiden, om de inte har skoskav, förstås. Men det är nästan omöjligt att få svenskar att förstå det trots att jag, hur tydligt som helst, säger att: "Ta inte av dig skorna!" Varför är det så här i ett "civiliserat" land?

Vad är så många så rädda för att de inte vågar säga sin mening?

Det här är en av de största gåtorna: gåtan om den stora, mycket utbredda konflikträdslan och rädslan för att framföra åsikter som inte är mainstream, som går på tvärs med vad "andra" tycker! Varje gång jag konfronteras med dessa fenomen som jag inte vet om jag ska se som utslag av feghet, dumhet eller rädsla, undrar jag: "Vad är de rädda för?" Men jag får aldrig något ordentligt svar. "Jag kan ju bli av med jobbet", hör jag ibland. Det verkar ju lite löjligt i ett land med förmodligen världens starkaste och "arbetarvänligaste" anställningstrygghetssystem. Och när det gäller diskussioner och att hävda sina åsikter och debattera med någon med helt andra åsikter har jag aldrig fått något svar på varför svenskar är så rädda, vad de är så rädda för!? Som det ser ut så verkar de helt enkelt rädda för känslor och känsloyttringar: att folk blir högljudda, förbannade, ryter till. Men varför är de rädda för det?

Livet är fullt av fenomen att undra över. Jag säger inte att folk inte ska städa eller att barn ska äta godis alla dagar i hur stora mängder som helst. Jag tycker att om någon absolut vill – av någon anledning – att andra ska ta av sig sina skor i deras hem så får de väl ha sådana regler (jag ber dock om undantag för jag vill inte ta av mig skorna hos folk) och om folk vill sitta och vara tysta och fega och vara rädda för att förlora sina jobb så får de väl göra det. Jag bara undrar…