Under vinjetten "Be my guest" bjuder jag in intressanta människor att skriva om vad de vill. Nu har jag glädjen att som gästbloggare presentera Sukran Kavak (121 träffar på Google), reporter på Sveriges Radios Front i P3, Guldspadenominerad för ett avslöjande reportage om skenäktenskap, aktiv inom Kurdistans Studenförbund i Sverige m.m. Gå gärna in här och läs Sukrans rapporter från en tio dagar lång resa som hon nyligen gjorde till Kurdistan tillsammans med andra engagerade ungdomar. (Tidigare gästbloggningar kan läsas under kategorin "Be my guest" i spalten till höger).
Sukran KavakFoto: Meit Wager
Stjärnstunden vid passkontrollen
Jag har rest i två dagar och varit utan sömn nästan lika länge. Jag har flugit från Arlanda till Istanbuls flygplats till Diyarbakirs och så med bil från norra Kurdistan till södra. Jag är sliten och mina ögon är torra men så händer det något och jag hamnar på ett magiskt ställe. Det är inte som Alice att jag hamnar i underlandet, inte heller som Dorothy i landet OZ utan det är Sukran i landet Kurdistan. Jag ser den kurdiska flaggan vaja på en flaggstång som måste vara minst tio meter hög, har aldrig sett den vaja så högt och jag tittar upp. Och så kommer det fram soldater och jag stirrar på den kurdiska flaggan som de bär runt sina armar. Mina ögon börjar tåras. Jag har hamnat i gränskontrollen mellan Turkiet och Kurdistan. Soldaterna pratar kurdiska med mig, det är i och för sig inte min dialekt så jag förstår lite men de är soldater, pratar kurdiska och är trevliga, aldrig hade jag drömt om den kombinationen. Jag går in i ett rum medan de fixar med mina papper. I rummet hänger bilder på kurdiska ledare, kurdiska flaggan, nödutgång, rökning förbjuden och var god vänta – allt står på kurdiska. Och så bjuder soldaterna mig på te och jag känner endorfinet i kroppen sippra fram i fingrarna, benen, magen huvudet, jag känner verkligen känslan rent fysiskt och jag måste ta djupa andetag. Det är stort, bland det största som jag har varit med om. Ni förstår, det mesta i mitt liv har handlat om Kurdistan, om ett fritt Kurdistan. Och nu sitter jag under den kurdiska flaggan och blir serverade te av kurdiska soldater!
Jag skriver ett mejl från Kurdistan till min syster som har varit gerilla i fem år men som nu bor i Sverige och jag berättar om min stjärnstund. Hon skriver tillbaka och berättar att när hon var i bergen levde hon på drömmen om att en dag få gå omkring i ett självständigt Kurdistan och att hon nu var så glad att även om hon inte fått uppleva det än så har jag, hennes syster fått det. Jag börjar gråta framför datorn för jag vet hur stark den där längtan är hos henne och hur jag önskar att hon skulle vara med mig nu. För många av oss kurder känns hela livet som en väntan på den här dagen. Även om vi går i skolan och jobbar och hänger med kompisar och sover och läser och tittar på tv så kan vi aldrig njuta till fullo för vi har alltid den där längtan inom oss. Min syster skriver också att jag ska titta på barns ögon, ett barns som nu lever i frihet i södra Kurdistan och ett barns som lever i norra, den del som fortfarande styrs av Turkiet, så kommer jag att se att det skiljer sig något i deras ögon. Och så gråter jag lite till för min syster som är kurd men som inte har ett rött svenskt pass så att hon kan ta sig till sitt eget land Kurdistan. Visst är livet konstigt ibland.
Jag har nu varit i mitt kära Kurdistan i tre veckor och sen dess har jag haft många stjärnstunder och observera att det krävs mycket för att en händelse ska få räknas som en stjärnstund! Det ska vara sådana stunder som ändrar blicken i ögat och gör mig andfådd. Typ som när man första gången får uppleva det som ens syskon, föräldrar och förfäder i hundratals år drömt om och kämpat för. Jag lämnar gränsen med en stämpel i mitt pass där det står Kurdistan. Det är magiskt!
Sukran Kavak