Följande mejl kom till mig från en bloggläsare. Det är ett viktigt inlägg i debatten om tolkar och språkkunskaper etcetera i Sverige av idag.
När jag läste ditt inlägg med rubriken Vänd på det hela och satsa på bästa tänkbara svenskundervisning i första hand!, tänkte jag på min egen situation. Den är lite tvärtom mot det du skriver om. Jag hade behövt tolk för att kunna kommunicera med de två läkare som ”behandlat” mig (dvs skrivit ut tabletter) de senaste månaderna när jag varit sjuk. Ingen av dessa läkare talar begriplig svenska och själv kan jag varken ryska eller estniska. Någon syster som kan översätta finns inte, än mindre någon tolk. Ingen av de två läkarna har undersökt mig, de har bara lyssnat på mina ord och skrivit recept. Remiss fick jag tjata mig till, annars hade jag fått fortsätta att äta värkpiller, arbeta och tro på att det bara var muskler som värkte. Det visade sig vara diskbråck. Om jag fortsatt att arbeta kunde det slutat med förlamning!
Vi talar så klart om den offentliga vården, om min vårdcentral i Sveriges huvudstad. Däremot finns alltid tolk och dessutom kommunicerar samtliga tandläkare bra på engelska hos privata Citydental, där jag lagar mina tänder. Det gör även jag så där är det aldrig något problem.
När jag själv kom till Sverige lärde jag mig svenska på fritiden, på arbetet och efter arbetet. Efter något år var det ingen som kunde tro att jag inte hade svenska som modersmål. Vill man bara så kan de flesta lära sig.