Så här skriver PM Nilsson på sin och Leo Lagercrantz blogg den 27 mars apropå det nya förslaget om arbetskraftsinvandring:
En vinternatt i en tom lägenhet på Söder höll jag och Merit Wager en död ung man i våra armar och väntade på ambulans. Han var fortfarande varm och vi hade träffats förra veckan och ätit lax som han tyckte var enastående billig och pratat om löpning som vi båda var intresserade av. Han sprang vackert.
Det var den 6 november 1996 och han hette Muhammed Shakeri, kom från Teheran, hade bott i Sverige i tio år, hade svenska studielån och ett arbete som VVS-ingenjör och hade självmant gått till skattemyndigheten för att rätta till det förtvivlade faktum att han uppgav ett falskt namn när han kom till Sverige 1986. Det var inte så att han hade falska skäl för uppehållstillstånd, problemet var att han hade ett sådant i Belgien men ville bo hos sin syster i Sverige och då måste han göra om asylsökningen och uppge ett annat namn, annars hade myndigheterna skickat honom till Belgien. Men det var ju länge sedan, tänkte han, och hade ju egentligen inte med saken att göra. Men Invandrarverket tänkte annorlunda och ansåg att han hade ljugit och krossade med lätt hand hans liv.
Efter några månader som gömd svalde han 200 värktabletter och skickades tillbaka till Iran i en zinkkista. Han och många, många andra tragiska öden hade kunnat räddats om Tobias Billströms och Mikaela Valterssons förslag var en självklar lag sedan flyktinginvandringen tog fart på 80-talet. Det är inte bara vackert att se moderater och miljöpartister på samma rad i tidningen, det är inte bara ett förslag som gynnar svensk arbetsmarknad, det är framför allt ett förslag som gör det möjligt att leva vidare för alla dem som kommer hit och skaffar jobb och en tillvaro och en tro på Sverige och hopp om en framtid och som sedan efter många år får ett plötsligt nej.