Hösten 2020

Min lilla park

Jag tänkte skriva något djupsinnigt, pretentiöst, luddigt och liksom ”begåvat” om vår tid, om att vi har våren och sommaren bakom oss och lever i Mänsklighetens Höst, på väg mot den yttersta tiden: Mänsklighetens Vinter. Anspela på det som händer och inger oss rädsla och rentav skräck. Pandemier, klimatoro, terroristdåd. Och annat.

Men så tänkte jag om lite och valde i stället att se hur mycket som är fint på hösten, den faktiska, handgripliga, riktiga hösten, och i det lilla, nära livet. Mycket som vi fortfarande kan glädja oss åt och vara tacksamma för under både själva årstiden höst och den mentala hösten.

Så det blev det inte mer än så här. Det finns ju mycket att vara glad och tacksam över. Sådant som (än så länge) ligger bortom kortnästa, klåfingriga och oansvariga politikers räckhåll och bortom skräcken för sjukdomar och våldsdåd. Var och en hittar säkert saker att vara genuint glad och tacksam över, det finns mycket som gör att också den här hösten kan vara njutbar och som man kan bli riktigt glad över. Som till exempel att ens hyresvärd piggar upp med en bok, ett roligt och omtänksamt kort och en liten Hej!-knapp att bära om man vill.

Det är mycket som är mörkt och hemskt omkring oss. Stora hot som de kortnästa inte tar tag i, ofta inte ens ”ser dem komma” och knappt ser dem ens när det har kommit. Eller möjligen ser hoten när de är överhängande och då utbrister med emfas:

Det är oacceptabelt!

En del människor hör av sig för tröst och råd av mig som har suttit på första parkett i många år och sett höghastighetståget närma sig för att köra över oss. Nu är vi där. Nu är vi överkörda. Nu är det för sent. Jag har rapporterat, informerat, varnat, – till och med larmat ibland i tämligen högt tonläge! – i över 15 år. Förgäves. Jag vet inte vad det är för råd som jag skulle kunna ge nu, när klockan redan är fem över tolv?

Jag märker att det är så oerhört lätt att fortsätta skriva om allt det vi förlorat, om allt det skrämmande våldet och de främmande kulturella och religiösa yttringarna som omvärver oss och sipprar in i vår tidigare så fria, öppna, välmående samhällskropp, den som tidigare generationer kämpade för och skapade.  Det är lätt, mycket lätt att fortsätta skriva om allt det. Men. Parallellt lever vi ju i vår lilla, privata värld där det finns svårigheter, förstås, men oftast sådana som vi klarar av och som inte är livsavgörande. Och i det privata, med familj, släkt, vänner och bekanta, det är där vi kan vara glada och tacksamma över det vi trots allt fortfarande har och som inte förstörts och slagits sönder. Som en vacker, färgsprakande höstfärgssymfoni och – alla som har turen att ha goda grannar och själv också är en god granne.

Så långt har jag skrivit när följande starka rekommendationer (läs och hör inlägg på Sveriges Radios sajt här) utgår från de ansvariga för coronapandemihanteringen och som i Sverige inte är regeringen:

Från och med idag uppmanas alla som vistas i Stockholms, Västra Götalands och Östergötlands län att:

Avstå från att vistas i inomhusmiljöer som butiker, köpcentrum, museer, bibliotek, badhus och gym. Nödvändiga besök i exempelvis livsmedelsbutiker och apotek kan göras.

Avstå från att delta i exempelvis möten, konserter, föreställningar, idrottsträningar, matcher och tävlingar. Detta gäller dock inte idrottsträningar för barn och unga födda 2005 eller senare.

Om möjligt undvika att ha fysisk kontakt med andra personer än de som man bor tillsammans med. Det innebär bland annat en avrådan från att arrangera eller delta i en fest eller liknande socialt umgänge.

– Till förra veckan ökade smittspridningen med 80 procent, ökningen har fortsatt den här veckan. Vi vill inte hamna där vi var i våras, därför inför vi de här råden, säger Maria Rotzén Östlund, smittskyddsläkare i Stockholm.

Så. Rekommendationerna är inte oväntade och det är ungefär så som ganska många redan har försökt leva och agera. Men i uttalade ord och i nedskrivna meningar svart på vitt blir, det tydligare, allvarligare.

Livet är sannerligen både svart och vitt. Just nu mer svart än vitt. Men det vita – och höstfärgerna! – finns ändå där. Och vänner och familj och släkt finns både på Messenger och andra kontaktappar och sajter, och även på Facetime och Zoom etc.

Jag avslutar den här texten med ord som sägs på NYPD (i varje fall i amerikanska tv-serier) varje gång poliserna ska ut på uppdrag:

Be careful out there!

Och med mina egna ord – som också är rubriken på mina tre böcker:

Det är inte svart eller vitt utan svart och vitt.

Böckerna finns här och här – också som e-böcker.

@ denna sajt.