Rätt ska vara rätt
Någon timme efter att jag skrev inlägget nedan – som då hade rubriken “Varför saknas den viktigaste instansen bland de 93 remissinstanserna på regeringens lista gällande betänkandet “En långsiktigt hållbar migrationspolitik”? (nu ändrad till “Varför är det 93 remissinstanser på regeringens lista gällande betänkandet “En långsiktigt hållbar migrationspolitik”?) fick jag – och därmed också alla som läser texten – svar på just den frågan som ställdes i rubriken, av en läsare som skrev:

Uppskattar det du skriver men idag hade du lite fel. Lagrådet tillfrågas senare i lagstiftningsprocessen, när det finns ett konkret förslag till proposition. De kommer säkert att få yttra sig när remissrundan är klar och regeringen har behandlat remissvaren. Ska vi gissa att det blir efter nästa val?

Först av allt tackar jag varmt för svaret, informationen, rättelsen. Därefter vill jag säga att jag låter min text stå kvar exakt som den var skriven från början. Jag kände inte till och såg ingenstans under min research, det som läsaren av min text ovan meddelade mig. Jag fastnade för det som Lagrådet angav på sin sajt om att “ Regeringen kan emellertid avstå från att höra Lagrådet…” (läs längre ner).

Med denna information/rättelse – i åtanke kan texten ändå läsas som den är. Min kritik mot regeringen (och därmed även mot Centerpartiet) kvarstår för att de inte lyssnade på Lagrådets övertydligt starka kritik vad gällde Nya gymnasielagen kvarstår. Men nu är läsarna informerade om hur det går till på lagstiftningsområdet. Även om regeringen alltså kan avstå från att höra Lagrådet, men begära synpunkter från 93 remissinstanser…

Här börjar den ursprungliga texten

“Land ska med lag byggas*”, heter det. Inte “Land ska med lag raseras”.

Om den främsta instansen som regeringen valt att inte remittera sitt betänkande till i slutet av denna text. Men först:

På regeringens hemsida kan man läsa att

Migrationskommittén har haft i uppdrag att ta ställning till utformningen av den framtida svenska migrationspolitiken i syfte att fastställa en ordning som är långsiktigt hållbar. Utgångspunkten för uppdraget har varit att migrationspolitiken ska vara human, rättssäker och effektiv.

Kommentar: De gamla vanliga orden alltså, som allt mer urholkats och blivit floskler. Och betänkandet “En långsiktigt hållbar migrationspolitik” är 684 A4-sidor lång. Många ord och floskler blir det…

Det finns mycket att säga om de otaliga, ofta rent absurda turerna i den här, för landets framtid, livsviktiga frågan. Om uttalanden, om orealistiska krav, om motsägelsefullheter, om förslag som strider mot det allmänna rättsmedvetandet, om sanslösa och felaktiga och dessutom orättvisa särregler för en viss grupp, om aningslöshet, om ovilja att sätta sitt lands och sitt folks framtid i första rummet. Etc. Att koka ner allt, eller ens en bråkdel av det, till en enda text, går knappast. Hittills har det under lång tid inte funnits någon “långsiktigt hållbar migrationspolitik” utan enbart en oerhört rörig politik med ständigt nya inslag, undantag, tillägg och sällsynt dåliga och särregler som uppfattats som nästintill rättsvidriga. Utlänningslagen talar man knappt om – en lag ska ju verkligen hålla mer än något eller några år i taget och det gör inte den svenska utlänningslagen på grund av kortnästa politiker utan förmåga och kompetens att analysera konsekvenserna av sina nya kortsiktiga påhitt innan de genomförs. Påhitt som bygger mer på känslor än på förnuft, vilket resulterar i ett virrvarr av ständigt nya ogenomtänkta bestämmelser, tillfälliga lagar, undantag från lagar och orättvisa särregler. Politikerna i Sverige låter alltså sina känslor och sin okunskap styra, något som inte är i linje med västerländsk lagstiftningstradition.

Den som vill kan läsa betänkandet – helt eller delvis. Vad jag här tar upp är frågan om varför regeringen anser att den behöver skicka ut sitt 684 A4-sidor långa betänkande på remiss till hela 93 instanser. Och vilka dessa är. Det är är obegripligt hur regeringen tänkt vid valet av instanser som den vill ha synpunkter på, gällande svensk lagstiftning på det mest framtids- och livsavgörande området för Sverige och dess folk.

Det 684-sidiga betänkandet har alltså skickats ut för yttrande till 93 instanser. När det gäller många av dem så är det omöjligt att förstå varför de utsetts till remissinstanser. Andra saknas och man undrar varför de inte finns med på den digra listan.

Frågor och funderingar kring regeringens kanske rekordstora (?) remisslista

Det vore intressant, men främst viktigt, att veta hur regeringen har tänkt när den satte samman sin gigantiska remisslista. Man tänker sig ju att lagstiftning, som är och måste vara en oerhört viktig och grannlaga uppgift, ska hanteras av regering och riksdag. Man tänker sig vidare att det givetvis är utmärkt och även nödvändigt att synpunkter från högt kvalificerat håll inhämtas; synpunkter som kan hjälpa lagstiftarna att skriva gedigna, välformulerade och rättsligt hållbara lagar. Så att de går att tolka och inte blir som Nya gymnasielagen som ingen har kunnat tolka. Synpunkter från erfarna och lagkunniga som vet hur lagar stiftas och som inte anför några som helst känslomässiga aspekter på dem. Men Sveriges regering har valt att skicka ut sitt betänkande till allehanda instanser som knappast med bästa vilja kan kallas kompetenta på området och som dessutom i många fall är parter i målet eller har agerat och agerar aktivistiskt med egna känslomässiga, egenintressebaserade önskemål och krav.

 Varför skickas det här framtidsavgörande lagförslaget till 30 kommuner? Och varför just till de utvalda 30 kommunerna men inte till resterande 260 kommuner? Hur skedde urvalet? Dessutom: räckte det inte med att remisslistan gick till Sveriges kommuner och regioner, om man nu anser att kommunföreträdare ska uttala sig i denna lagstiftningsfråga?
 Varför har remisslistan skickats till fackföreningar och -förbund såsom Akademikerförbundet SR, LO, TCO, Lärarförbundet? Vad har dessa med lagstiftningen gällande reglerad migration till Sverige att göra, särskilt som betänkandet inte handlar om arbetskraftsinvandring?
 Varför ska CSN uttala sig?
 Varför tillfrågas Diskrimineringsombudsmannen?
 Varför – och detta är ett stort varför – går lagstiftningsförslaget till något som heter Ensamkommandes förbund? Vad anses dessa personer ha för kunskap i och om svensk lagstiftning? På vilket sätt kvalificerar sig ett förbund som arbetar för att främst afghanska män som har fått avslag på sina asylansökningar ska få stanna här för att de sade sig vara under 18 år när de kom, som remissinstans gällande svensk migrationspolitik?
 Varför tillfrågas Jämställdhetsmyndigheten? Vad har den med migrationspolitiken – i praktiken främst asylinvandringen till Sverige – att göra?
•  Varför tillfrågas Sveriges muslimska råd om att yttra sig om svensk migrationspolitik?
 Varför går betänkandet till Lunds universitet och Stockholms universitet? Vad har dessa universitet med migrationslagstiftning att göra? Vilken kompetens har de? Och varför efterfrågas just och enbart Lunds och Stockholms universitets synpunkter på “en långsiktigt hållbar migrationspolitik”?
 Varför ska Funktionsrätt i Sverige ha synpunkter på betänkandet? Vad har de med migrationspolitiken att göra?
 Varför tillfrågas Företagarna, när det inte handlar om arbetskraftsinvandring?
 Varför går betänkandet till Myndigheten för delaktighet, Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, Pensionsmyndigheten?
 Varför anses RFSL behöva ha synpunkter på betänkandet om ny migrationslagstiftning?
 Varför tillfrågas Riksföreningen Sveriges Stadsmissioner?
 Varför ska synpunkter inhämtas av Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (ROKS)?
 • Varför frågar regeringen Skolverket och Statens skolverk (vars existens jag inte ens kände till). En “sidofråga” uppkommer: Hur många skolmyndigheter behövs det för att hantera en allt sämre skola i Sverige? Är det inte lite “överkurs” med tre = Skolverket, Statens Skolverk och Skolinspektionen?
 Varför tillfrågas Svenska Barnläkarföreningen, som aktivt motsatt sig åldersbedömningar av påstått minderåriga och som agerat nästintill rabiat för vad de kallat “apatiska barn”? Vilken kompetens har man i den föreningen när det gäller att yttra sig i detta sammanhang?
 Varför ska Försäkringskassan yttra sig om detta omfattande och synnerligen komplexa betänkande? På vilket sätt anses Försäkringskassan kunna bidra med relevanta synpunkter på det migrationspolitiska området?
 Varför tillfrågas Svenska kyrkan? Vilken är dess kompetens på lagstiftningsområdet?

Följande instanser på listan är de enda som självklart ska tillfrågas för att de är både relevanta och kompetenta att avge remissyttranden i migrationslagstiftningssammanhang:

•  Domstolsverket
•  Förvaltningsrätten (migrationsdomstolen) i Göteborg
•  Förvaltningsrätten (migrationsdomstolen) i Luleå
•  Förvaltningsrätten (migrationsdomstolen) i Malmö
•  Förvaltningsrätten (migrationsdomstolen) i Stockholm
•  Justitiekanslern
•  Kammarrätten (Migrationsöverdomstolen) i Stockholm
•  Migrationsverket
•  Polismyndigheten
•  Säkerhetspolisen

Klicka på bildrutan för att läsa om Lagrådets verksamhet.

En mycket viktig instans – den viktigaste – saknas av outgrundlig anledning bland de 93 instanserna på remisslistan

Jag har inte sett att några andra medier skulle ha tagit upp frågan varför det är så. Så jag ställer den här på min sajt:

Varför finns inte Lagrådet med på remisslistan?

Är det för dess skarpa kritik i yttrandet gällande Nya Gymnasielagen, där Lagrådet bland annat skrev:

Lagrådet har tidigare framfört synpunkter på regleringen i de tillfälliga lagarna och bl.a. anfört att dessa är mycket svårtillgängliga, se angivna propositioner. De tillfälliga lagarna ska, under en viss tid, tillämpas parallellt med utlänningslagen, och modifierar denna lag på olika sätt. Regelverken måste läsas ihop för att en viss situation ska kunna bedömas. Den tillfälliga lagen var redan när den infördes år 2016 mycket komplicerad. Genom ändringarna år 2017, då ett antal regler om uppehållstillstånd vid gymnasiestudier infördes, försvårades möjligheten till överblick ytterligare. Dessa utbildningsanknutna regler med dess olika förutsättningar och verkningar blev till ytterlighet komplicerade och svårgripbara.

De nu lämnade förslagen innebär i olika avseenden att dessa svårigheter förstärks. Den nya regeln om uppehållstillstånd i vissa fall vid långa handläggningstider har många och till viss del komplicerade rekvisit som i flera fall kan principiellt ifrågasättas. De nya reglerna om att behandla sammanhållna yrkesutbildningar m.m. på liknande sätt som gymnasiestudier är inte okomplicerade, och konsekvenserna är mycket svåra att överblicka med den information som ges i lagrådsremissen.

Vid remissbehandlingen av det utkast till remiss som föregått lagrådsremissen har också många invändningar rests mot reglernas komplexitet. Från t.ex. domstolarna har framförts att komplexiteten gör det svårt att överhuvudtaget få en överblick av konsekvenserna av förslaget, och att detta måste komma att medföra svårigheter inte minst för enskilda. Lagrådet delar den bedömningen, och anser att gränsen här har nåtts för vad som är acceptabelt i fråga om hur lagstiftning kan utformas.

Varför vill regeringen inte ha kompetent och relevant och kunnig  feed back på den för Sverige och dess framtid allra viktigaste lagstiftningen av alla?

Att Lagrådet, som ju ändå måste anses vara den mest kompetenta instansen på lagstiftningsområdet, inte finns med på den 93 instanser långa remisslistan gällande en ytterst viktig och mer än vanligt komplex lagstiftning, är – för att låna statsministerns favorituttryck – oacceptabelt. I en så här komplex och viktig lagstiftningsfråga är det obegripligt att regeringen inte tar in Lagrådets synpunkter. Det är svårt att finna något annat svar på frågan “varför” än att regeringen inte vill ha kompetenta, professionella laglärdes synpunkter eftersom den då, precis som när det gällde Nya gymnasielagen, riskerar att få stark kritik. En vuxen, mogen och ansvarskännande regering välkomnar mer kompetenta personers synpunkter. En sådan regering har inte Sverige.

Än en gång: “Land ska med lag byggas*”, heter det. Inte “Land ska med lag raseras”.

OBS! Möjligen kan det vara så att regeringen, trots att Lagrådet inte står med på remisslistan, ändå inhämtar synpunkter från det.

På Lagrådets sajt står:

Lagrådet granskar och yttrar sig över lagförslag efter anmodan från regeringen eller ett riksdagsutskott. Lagrådet ska normalt höras över förslag till ändringar i de grundlagar som gäller tryckfriheten och yttrandefriheten i vissa medier och över förslag till lagar som berör enskilda människors fri- och rättigheter, deras personliga och ekonomiska förhållanden eller deras skyldigheter gentemot det allmänna. Regeringen kan emellertid avstå från att höra Lagrådet om den fråga som behandlas i ett lagförslag är sådan att Lagrådets hörande skulle sakna betydelse eller om hörande av Lagrådet skulle fördröja lagstiftningsärendets behandling och detta skulle leda till avsevärda olägenheter.

Kommentar: Det är som sagt möjligt att regeringen, vid sidan av remisslistan, har sänt betänkandet till Lagrådet. Det vore i så fall bra om det angavs på remisslistan eller någon annanstans att också Lagrådets synpunkter inhämtas. 

När det gällde Nya gymnasielagen lyssnade regeringen ju inte på Lagrådet…

 

*  Det var kung Karl XV:s valspråk. Det finns en fortsättning på frasen som sällan uppmärksammas: “...och icke med våldsverk”.
© denna sajt. Vid citat, vänligen länka till originalinlägget.