Språkkrav bör ställas för att man ska beviljas svenskt medborgarskap, inte för att man ska få socialbidrag.

Klicka på textrutan för att läsa pressmeddelandet och ta del av den 8 minuter långa presentationen som ges av socialminister Lena Hallengren och utbildningsminister Anna Ekström.

Så här presenteras regeringens nya Förslag om språkplikt för rätt till försörjningsstöd i ett pressmeddelande på regeringens sajt:

I dag presenterar regeringen en lagrådsremiss med förslag om språkplikt som krav för rätt till försörjningsstöd. Det är en del i regeringens arbete för att öka språkkunskaperna och förutsättningarna för integration och etablering på arbetsmarknaden. Förslaget innebär att den enskilde vid behov ska delta i svenska för invandrare för att anses stå till arbetsmarknadens förfogande.

Klicka på textrutan för att läsa hela lagrådsremissen.

Några utdrag ur texten och kommentarer:

I lagrådsremissen föreslås att det införs ett tillägg i SoL om att den enskilde vid behov ska delta i kommunal vuxenutbildning i svenska för invandrare (sfi) eller motsvarande utbildning vid folkhögskola för att anses stå till arbetsmarknadens förfogande, en s.k. språkplikt. Om det finns godtagbara skäl har den enskilde rätt till försörjningsstöd även om han eller hon inte deltar i sfi. Syftet med tillägget är att tydliggöra för den enskilde vikten av att delta i språkutbildning för att därigenom förbättra möjligheten att få ett arbete och att etableras i Sverige. Tillägget tydliggör vad som enligt förarbeten och rättspraxis ingår i att stå till arbetsmarknadens förfogande.

Kommentar: Det är inte helt lätt att förstå vad som menas med ”den enskilde vid behov ska delta i svenska för invandrare”. Ett i mitt tycke ganska krångligt försök till förklaring finns längre ner i texten. Man undrar, när man läser ovanstående, om regeringen tänker sig att det kan finnas asylsökande (för det är ju dem det här förslaget gäller) som redan behärskar svenska så väl att det därmed inte föreligger något behov för dem att läsa sfi? Och ska de i så fall genomgå prov som visar att de behärskar svenska i tal och skrift så att de inte har ”behov” av att delta i sfi? Orden ”vid behov” upprepas flera gånger i lagrådsremissen och det är inte lätt att utröna vad det betyder, vems ”behov” det handlar om, statens eller den enskildes. Men läs vidare…

I lagrådsremissens punkt 7.3 Konsekvenser för den enskilde:

Förslaget innebär att det för den enskilde blir mer tydligt vad som inbegrips i att stå till arbetsmarknadens förfogande för att ha rätt till försörjningsstöd. Tillägget tydliggör att skyldigheten att vid behov delta i kommunal vuxenutbildning i svenska för invandrare också ingår i de krav som kan ställas på den enskilde för att ha rätt till försörjningsstöd.

Kommentar: Tillägget tydliggör inte vad ”vid behov” betyder…

Och varför ”…för att anses stå till arbetsmarknadens förfogande”? Språket ska man väl lära sig i vilket fall som helst. För att kunna ”stå till arbetsmarknadens förfogande” krävs givetvis god svenska, men det krävs också för att bli en del av samhället även om man av någon anledning inte jobbar. Och varför kallas det för ”en så kallad språkplikt”? En plikt är en plikt, den kan inte vara ”så kallad”. Plikt enligt SAOL = Skyldighet. Inte ”så kallad skyldighet”.

Lagrådsremissens punkt 7.5 Konsekvenser för det integrationspolitiska målet:

Målet för integrationspolitiken är lika rättigheter och möjligheter för alla oavsett etnisk och kulturell bakgrund. Forskning visar att kunskaper i svenska har stor betydelse för möjligheten att få ett arbete och integreras i det svenska samhället. Genom deltagande i utbildning i svenska tydliggörs betydelsen av behovet av kunskaper i svenska samtidigt som förutsättningarna för integration ökar. Detta har med stor sannolikhet även betyd- else för nästa generations möjligheter att integreras i det svenska samhället. Förslaget bedöms bidra till det integrationspolitiska målet om lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter för alla oavsett etnisk och kulturell bakgrund.

Lagrådsremissens punkt 8, Författningskommentar, förslaget till lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453):

4 kap 1 §
Den som inte själv kan tillgodose sina behov eller kan få dem tillgodosedda på annat sätt har rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning (försörjningsstöd) och för sin livsföring i övrigt.

Den som inte kan försörja sig men som kan arbeta har rätt till försörjningsstöd enligt första stycket om han eller hon står till arbetsmarknadens förfogande, i vilket ingår att vid behov delta i kommunal vuxenutbildning i svenska för invandrare eller motsvarande utbildning vid folkhögskola. Om det finns godtagbara skäl har den enskilde rätt till försörjningsstöd även om han eller hon inte står till arbetsmarknadens förfogande.

Vid prövningen av behovet av bistånd för livsföringen i övrigt får hänsyn inte tas till den enskildes ekonomiska förhållanden om rätten att ta ut avgifter för biståndet regleras i 8 kap.

Den enskilde ska genom biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Biståndet ska utformas så att det stärker hans eller hennes möjligheter att leva ett självständigt liv.

Kommentar: Begreppet ”vid behov”, som upprepats otaliga gånger i lagrådsremissen, förklaras en aning kryptiskt äntligen här:

Med att kravet gäller vid behov avses att det aktualiseras om den enskilde saknar tillräckliga språkkunskaper i svenska och att detta orsakar att denne inte kan få ett arbete eller klarar av att söka arbete. Det måste normalt sett antas vara en förutsättning för att få arbete i Sverige att den arbetssökande i tillräcklig grad behärskar det svenska språket.

Vidare i texten:

Socialtjänsten får vid prövningen av rätten till försörjningsstöd göra en bedömning av om den enskilde är i behov av att delta i sfi för att klara av sin försörjning eller för att bidra till sin försörjning. Socialtjänsten ska göra en bedömning av den sökandes språkkunskaper och om det finns brister som orsakar svårigheter att klara sin försörjning genom arbete. Exempelvis kan den som har att bedöma rätten till försörjningsstöd fråga den enskilde om vad denne själv anser om sin kunskap i svenska språket och om bristande kunskap i svenska orsakar svårigheter att klara av sin egen försörjning eller att bidra till sin försörjning genom arbete. Handläggaren kan också av den enskilde begära uppgifter om vilka utbildningar i svenska språket som den enskilde har deltagit i och t.ex. begära att få del av betyg eller intyg avseende genomförd utbildning i svenska. Även om det finns betyg eller intyg om genomförd språkutbildning så behöver de aktuella förhållandena bedömas vad gäller kunskap i svenska språket och dess påverkan på att klara sin försörjning genom arbete.

Det behöver dock inte vara så att bristande kunskap i svenska språket är orsaken till att den enskilde har svårigheter att klara sin försörjning genom arbete. På vissa delar av arbetsmarknaden krävs inte språkkunskaper i svenska, t.ex. för att andra språk används inom ett företag eller kan användas för att klara av arbetsuppgifterna. Det kan också vara fråga om en tillfällig period av arbetslöshet eller att socialtjänsten anser att den enskilde inom en nära framtid kommer att få ett arbete där svenska inte behövs. I sådana fall finns inte samma skäl för socialtjänsten att ställa krav på att delta i sfi.

Vid bedömning av behovet av att delta i sfi ska en helhetsbedömning göras. Detta innebär att hänsyn inte endast ska tas till den enskildes språkkunskaper utan även till exempelvis vilka arbetsmarknadspolitiska insatser den enskilde tar del av. Ett exempel på en situation när en enskild vid bedömningen av rätten till försörjningsstöd inte kan anses ha ett behov av att delta i sfi för att anses stå till arbetsmarknadens förfogande är om den enskilde är anvisad till ett arbetsmarknadspolitiskt program. Ytterligare ett exempel på en sådan situation är när en enskild får arbetslöshetsers

Kommentarer: En språkplikt gäller alla. Som ”skolplikt” och i många länder ”värnplikt”. Det hade inte behövt sägas ”vid behov” överhuvudtaget eftersom lagen ju enligt ovan skrivning, ska gälla alla. I stället kunde man ha angett att undantag från kravet att läsa sfi gäller den som eventuellt av någon anledning redan behärskar svenska när han/hon söker skydd här.

Att socialtjänsten ”får vid prövningen av rätten till försörjningsstöd göra en bedömning av om den enskilde är i behov av att delta i sfi för att klara av sin försörjning eller för att bidra till sin försörjning” låter en aning märkligt. Plikt betyder ju obligatoriskt, att det föreligger en skyldighet. Språkplikt innebär därmed att det är vars och ens skyldighet att delta i sfi. Vad är det då socialtjänsten ska pröva?

”Socialtjänsten ska göra en bedömning av den sökandes språkkunskaper” – ska alltså personal vid socialtjänsten vara språkkontrollanter? Vad har de för utbildning i det? Och när regeringen anger att ”På vissa delar av arbetsmarknaden krävs inte språkkunskaper i svenska, t.ex. för att andra språk används inom ett företag eller kan användas för att klara av arbetsuppgifterna”, menar då regeringen att en person med arabiska som modersmål, som börjar arbeta hos till exempel en en arabisk företagare, inte ska omfattas av språkplikten? Vad händer om han blir uppsagd från sin arbetsplats? Ytterst märkligt tänkt; det visar att det här är et mångordigt, rörigt och inte på långa vägar tillräckligt genomtänkt förslag. Samt att man använder ordet ”plikt” på ett sätt som inte motsvarar vad som sedan tycks gälla i det här förslaget.

Slutkommentar: Det mest effektiva är att språkkravet – eller språkplikten som regeringen valt att kalla det – kombineras med krav på att ta del av kunskaper om landets lagar och regler, hur det är uppbyggt, vad demokrati och yttrandefrihet är och vilka värderingar som Sverige omfattar och som den som flyttar hit måste omfatta. Och att dessa krav (liksom krav på oförvitlighet och att man försörjer sig själv) gäller för att man ska beviljas svenskt medborgarskap. Först då kommer de hitkomna att lägga krut på att lära sig språket. Först då kommer vi att slippa att få hundratusentals medborgare som varken behärskar landets språk eller samhällssystem men ändå har rätt att rösta i såväl kommunal-, som kyrko- och riksdagsval.

Det är det svenska medborgarskapet som alla asylinvandrade vill åt, det är det viktigaste för dem. Det är så lätt, nästan helt kravlöst, att få det att de ser det som en absolut rättighet att så snart de varit här i fyra år – utan att behärska svenska, utan att ha jobbat och betalat skatt – ”ska ha mitt medborgarskap”, som de uttrycker det både i skrift på olika sajter och många genom åren också har sagt till mig. Om ett av kraven för att få svenskt medborgarskap är att de ska behärska landets språk (förståelse, tal, skrift, som i bland annat Finland, läs mer nedan), så kommer de garanterat att göra allt för att lära sig språket.

Svenskt medborgarskap är oerhört viktigt för så gott som alla asylinvandrade. Med det svenska medborgarskapet kan de vistas i sina hemländer (som de flytt ifrån…), utan risk att bli av med sin rätt att ta del av allt det som en svensk medborgare är berättigad till, även om han aldrig ens arbetat en enda dag, aldrig betalat en enda krona i skatt. Det gör också att de söker hjälp av svenska UD om de hamnar i svårigheter i sina hemländer där de också är medborgare, trots att de vet att deras hemlandsmedborgarskap står över det svenska när de befinner sig i landet ifråga.  För terrorister är det också bekvämt att ha pass som visar att de är svenska medborgare; de kan då röra sig fritt i hela EU och resa visumfritt in i de flesta länder i världen, något som de bara kan drömma om att göra utan ett svenskt pass.

Några texter om krav för medborgarskap i Finland samt om dubbelt medborgarskap:
•  Finland. Språk- och andra krav för erhållande av finskt medborgarskap. – 26 mars 2015. Ur texten: