OBS! Långt referat med kommentarer.

Riksdagsdebatten den 13 september var begärd av Vänsterpartiet, som tillsammans med Miljöpartiet och – verkar det som – några av Allianspartierna – tycker att deras egna tänkanden, tyckanden och kännanden ska styra över utlänningslagen eller förändra den så att den lyder i enlighet med deras kortsiktiga tänkanden, tyckanden och kännnanden.

Här följer en del av vad som sades och kommentarer till det. Hela debatten på 1 timme och 42 minuter kan ses och höras här.

 

Det hela börjar med att en representant för Vänsterpartiet, Christina Höj Larsen, tackar varenda påstått och faktisk minderårig asylsökande – också dem som vistas olagligt i riket – för att de, som hon uttrycker det:

… varje dag kämpar. Jag vill tacka Ung i Sverige för att ni har visat hur maktlöshet kan bli till makt när människor står upp för varandra.

Att hon anser att de här personerna ska ha makt i Sverige är en aning udda. Men det ligger förstås i linje med det som de här asylsökande och före detta asylsökande själva anser när de skanderar:

Jalla, jalla
Sverige åt alla

Höj Larsen säger inget om att hennes parti är en del av den lagstiftande makten och att man i ett demokratiskt land som Sverige ska följa beslut och domar fattade i enlighet med gällande lagar. Hon fortsätter:

Er vilja att bygga landet tillsammans med oss gör mig stolt. Ni tar ansvar för varandra och för vår gemensamma framtid när politiken har svikit.

Det är ju nog faktiskt inte riktigt så asylrätten fungerar, det borde hon veta, denna långtida riksdagsledamot. Att man kommer till ett land utan asyl- eller skyddsskäl och ändå söker asyl. Och när man får avslag lierar man sig med starka krafter som utnyttjar en men som man också själv utnyttjar för att agera mot lagen. Personer som har fått uppehållstillstånd ska givetvis integrera sig och agera i Sverige så som kulturen, traditioner, lagstiftning här kräver. Men personer som vistas olagligt i Sverige, lika lite som de som väntar på beslut, ska inte ”bygga Sverige”! Var har de fått det ifrån? Förmodligen från dem som, likt Vänsterpartiet, inte respekterar demokratiska spelregler och som lär ut till hitkomna bättreliv-sökande att ”här kan ni göra vad ni vill och behöver inte respektera våra lagar”.

Höj Larsen tackar också sammanslutningen vistårinteut (och deras kommentarer till riksdagsdebatten) som också de lär ut att i Sverige kan man kräva vad man vill och behöver inte bry sig om lagakraftvunna beslut om att man inte har rätt att vara kvar eller några andra demokratiska regler.

Den nya socialdemokratiska migrationsministern Heléne Fritzon är nästa person att ta till orda i debatten och säger att den ger henne en ”utomordentlig möjlighet att tydliggöra regeringens politik.” Vilket hon också gör efter att först ha redogjort för bakgrunden till den situation Sverige idag befinner sig i, efter den enorma invandringen 2015. Dessvärre säger hon att:

163.000 flyktingar sökte sig till Sverige, och 35.000 av dessa var ensamkommande barn och unga.

Men det var inte ”163.000 flyktingar” som tog sig hit, det var 163.000 som ville söka asyl. Många var inte alls i behov av skydd utan var vad som brukar kallas ”ekonomiska migranter”, det vill säga personer som sökte sig ”gratis” bostäder, utbildning, sjukvård och arbetsfri försörjning (läs Frans Timmermans: ”Över hälften av alla asylsökande inom EU har ekonomiska motiv och därmed ingen rätt till asyl.” 8 augusti 2016). Det går inte att motsäga detta faktum och det minsta man borde kunna begära är att en migrationsminister använder korrekt vokabulär. Heléne Fritzon fortsätter, och här är hon tydlig:

Mitt uppdrag är att värna asylrätten. De afghaner som har sökt och som söker asyl i Sverige och som bedöms ha behov av internationellt skydd beviljas uppehållstillstånd i Sverige. Det är skyddsbehovet och säkerhetsläget i landet som avgör om man får stanna. Detta gäller för dem som kommer från Afghanistan precis som det gäller för alla dem som kommer från andra länder.

Det är Migrationsverket och ytterst migrationsdomstolarna som efter en individuell prövning i varje enskilt fall på objektiva grunder tar ställning till om det finns skyddsbehov.

Just så. Och dessa demokratiska principer gör Vänsterpartiet, Miljöpartiet och allehanda aktiviströrelser och grupperingar med egna politiska och andra agendor, allt för att motarbeta.

Migrationsminister Fritzon avslutar sitt anförande med att citera statsminister Stefan Löfven som i sin regeringsförklaring uttryckte att

Asylrätten ska värnas, Sverige ska ha en reglerad invandring, regeringens arbete för ett förbättrat återvändande fortsätter och handläggningstiderna ska kortas.

Nästa talare är Johan Forssell, Moderaternas migrationspolitiska talesman. Jag har lite svårt för Moderaterna på asylområdet eftersom det under deras regeringstid gjordes så många misstag. Fredrik Reinfeldt, dåvarande statsminister, var helt ute och cyklade (eller flög över landet där han tyckte att det fanns gott om plats) och hann göra stor och, dessvärre, irreparabel skada. Inte minst när han ingick den vansinniga överenskommelsen med Miljöpartiet om att människor som vistades olagligt i landet skulle ha rätt att sätta sina barn i skolan och ges sjukvård… Men så här sa alltså Johan Forssell bland annat – vilket jag har skrivit om under många år här på bloggen:

Effektiviteten i beslutsfattandet måste öka. Här kan man inspireras till exempel av vårt östra grannland Finland.

Han fortsatte:

Ytterligare en förklaring till väntetiderna är att politiken inte har förmått att fatta beslut i tid. Tvärtom har flera av de mest uppmärksammade reformerna på området beslutats mycket sent. Beslut om gränskontroller och skärpt migrationslagstiftning, medicinsk åldersbedömning, ny ersättningsmodell för kommuner – allt detta har presenterats i sista stund och när problemen redan har vuxit sig mycket stora.

Här tar han upp en viktig sak: den svenska senfärdigheten när det gäller att fatta beslut som delvis kommer sig av feghet; delvis av faktisk oförmåga att se längre än nästan räcker. Forssell talar vidare om detta:

Under alltför lång tid spreds en bild av den svenska migrationspolitiken som var för ensidig, och detta, i kombination med ett regelverk som på väldigt många punkter skilde sig åt från övriga EU-länders, skapade förväntningar men också problem. Ett tydligt exempel är bristen på medicinska åldersbedömningar. Det är helt uppenbart att det har gått att få uppehållstillstånd i Sverige som minderårig trots att man egentligen har varit vuxen.

För den som söker asyl i Sverige i dag gäller rätten till en individuell prövning av huruvida asylskäl föreligger. Prövningen görs av Migrationsverket och man har rätt att överklaga till domstol med möjlighet till hjälp av ett rättsligt ombud. Prövningen sker utifrån säkerhetsläget i hemlandet och utifrån omständigheter som rör den enskildes person. Den som bedöms ha asylskäl beviljas skydd och får stanna i Sverige.

Den som söker asyl i Sverige, men också kommuner, myndigheter och civilsamhället, ska veta vad som gäller. Man ska kunna lita på Sverige.

Efter Johan Forssell, Moderaterna, talar Paula Bieler, Sverigedemokraterna:

Regler ska följas, beslut ska respekteras och bedömningar ska göras av experter. Politiker ska inte lägga sig i vilka omständigheter som för stunden och av olika anledningar ska tas hänsyn till, kanske för att någon har pekat på eller upplevt ett särskilt problem, medan andra passerar. Vi politiker sätter ramarna och lägger fast de utgångspunkter som ska gälla. Det ska sedan också vara vad som gäller.

Helt korrekt och givetvis det enda rätta i en demokratisk rättsstat.

Sedan följer ett anförande av Maria Ferm, Miljöpartiet, en av de mest verklighetsfrämmande talespersonerna på området. Inte oväntat inleder hon med att tacka Vänsterpartiet för att det begärt den här debatten. Och säger fullständigt obegripligt vansinniga saker som:

Det är hög tid att vi i denna kammare öppet diskuterar hur vi kan lösa situationen för de många unga som kom till Sverige som minderåriga 2015 men som har hunnit fylla 18 år under den orimligt långa väntan på besked om sina asylansökningar och därför nu riskerar att avvisas.

Nej, Maria Ferm, det är verkligen inte ”hög tid” att diskutera en icke-fråga! Situationen för alla asylsökande, inte enbart högljudda hazarer med uppbackning av allehanda aktiviströrelser, är redan löst. Det har bland annat Miljöpartiet självt bidragit till genom den lagstiftning som nu gäller och genom att partiet sitter i regeringen och regeringen tydligt anger att utlänningslagen ska följas och att den reglerade invandringen ska upprätthållas.

Det är märkligt att det finns en riksdagsledamot, som dessutom skrämmande nog är migrationspolitiska talesman för sitt parti i just dessa frågor, som inte förstår att asylrätten inte handlar om sådant som att:

Många unga kom till Sverige som minderåriga 2015 men har hunnit fylla 18 år och riskerar därför nu att avvisas.

Ferm måste rimligtvis veta att Migrationsverket och migrationsdomstolarna inte har att fatta retroaktiva beslut, eller rättare sagt: inte har att fatta beslut på några andra grunder än de som gäller exakt vid tillfället för beslutsfattandet. Och att tala om att asylsökande ”riskerar att avvisas” är märkligt när de de facto ska utvisas när/om beslutet blir att de inte når upp till lagens krav på asyl- eller skyddsskäl.

Det låter vänligt och trevligt när Maria Ferm, Miljöpartiet, säger:

Att vi tar väl hand om dessa unga är inte bara rätt sak att göra utan även en framtidsinvestering som kommer att bygga Sverige starkare.

Men skrapar man på uttalandet och använder sina egna begåvningsresurser så inser man omgående att det hon talar om inte omfattas av utlänningslagen. Det är inte på något sätt Sveriges sak att ”ta väl hand om” oftast vare sig minderåriga eller vuxna individer från Afghanistan, Pakistan och Iran. Och vad hon bygger påståendet om att det skulle vara ”en framtidsinvestering som kommer att bygga Sverige starkare” är svårt att veta. Det finns ju många som inte alls anser att det stärker Sverige att mängder av människor, ofta utan utbildning eller ens vilja att integreras och med en oerhört annorlunda kultur, människosyn och främst kvinnosyn, tas emot och försörjs här.

Det förvånar stort att Miljöpartiet kan sitta i regeringen när det företräder en sådan här ytterst märklig syn på asylrätten, det vill säga att asylskäl inte ska behövas utan asylrätten och lagen ska sättas ur spel:

Miljöpartiet vill att de som kom som ensamkommande under 2015 ska få stanna i Sverige. Vi har jobbat hårt för att det ska bli verklighet. Miljöpartiet vill att dessa unga, som kan bli en viktig del i att bygga ett framtida Sverige, ska få en ny chans.

Att man, för att man har kommit till Sverige ensam – enligt nyvokabulären ”ensamkommande” – är inte ett lagligt skäl för att man ska få stanna här.

Massor av dem som kommit och kommer hit och söker skydd eller för att få ett nytt, Sverigebekostat liv, kommer ensamma. Unga och lite äldre män är ju kraftigt överrepresenterade bland de hitkommande och enligt Miljöpartiets logik ska enbart det faktum att de kommit ensamma vara skäl för dem att få stanna!? Och ”få en ny chans”. Men utlänningslagen handlar om rätten till asyl eller skydd (förutom arbetskraftsinvandring m.m.) och inte om att man, för att en del individer tycker det, ”ska få en ny chans”.

Nivån på dem som ska styra landet Sverige sjunker drastiskt och det är mycket skrämmande och farligt. Det märks redan i hela samhället och påtagligt sämre och värre blir det dag för dag. Och det bidrar verklighetsfrämmande, okunniga ”tyckare” och ”kännare” i form av känslobaserat agerande riksdagsledamöter starkt till.

Och nu kommer Centerpartiets ibland lite gråtmilda migrationspolitiska talesperson, Johanna Jönsson. Hon börjar med att tala om att sju personer i ”den här gruppen”, som ju är mycket stor eftersom väldigt många män har kommit hit ensamma, har tagit sina liv (hon säger ”sitt” liv). Och att många har försökt göra det. Det är fruktansvärt och mycket sorgligt. Men hade man från svenskt håll, inte minst politiskt, hela tiden varit tydliga med att svensk lag gäller så hade de asylsökande med säkerhet vetat vad som gäller och inte kastats mellan hopp och förtvivlan på grund av allt detta framochtillbakande, all denna osäkerhet som ”goda” svenskar har skapat. Man kunde lärt sig av de andra nordiska länderna, till exempel. Många av de riksdagsledamöter som står i kammaren och talar i debatten bär del av skulden för situationen, men det vägrar de helt att se. Johanna Jönsson:

Vi politiker kan heller inte enbart låta oss styras av empati och medkänsla. Vi måste klara av att lyssna på de enskilda berättelserna och låta oss beröras av dem men samtidigt väga detta mot allt det andra. Det är oändligt svårt, om inte omöjligt, att bygga samhällssystem som aldrig någonsin kommer att drabba någon enskild på ett negativt sätt.

Här hittar hon rätt. I detta har hon – och därmed Centerpartiet – förstått sitt uppdrag och att man kan känna och önska en hel del ur ett eget privat och personligt sätt att tänka, men att man som riksdagsledamot har ett ansvar för helheten och i första hand för sitt land och dess medborgare:

Som världen ser ut i dag anser Centerpartiet att Sverige ska ha reglerad invandring och att vi ska ha en stark asylrätt. Detta innebär att det måste finnas system som avgör vem som har rätt att vara här här och vem som inte har det. Vi vill fortsatt ha en avpolitiserad asylprocess där asylskäl bedöms av Migrationsverket och domstolar. Detta system ska såklart vara så rättssäkert som möjligt, men sanningen är att det alltid kommer att finnas brister och gråzoner. Människor kommer att falla mellan stolarna.

Glädjande klarsynt och tydligt, en stor förändring från hur Johanna Jönsson tidigare år låtit sina egna privata känslor styra. Också resten av hennes anförande är realistiskt. Dock hade det varit bra att nämna något om att det måste visas, tydligt och klart, att det inte finns något alternativ för dem som fått avslag på sina asylansökningar än att lämna Sverige. Man behöver inte tvångsutvisas, man kan anta erbjudandet om 30.000 kronor i återvändandebidrag och bespara sig själv och Sverige en hel del lidande genom att återvända i enlighet med de beslut som svenska myndigheter har fattat.

Så kommer Christina Höj Larsen, Vänsterpartiet, in igen. Hon talar som vore hon en av ”extra mammorna” i aktiviströrelsen vistårinte ut, inte som en ansvarsfull ledamot av Sveriges riksdag. Hon nämner ”de sittstrejkande unga” i skolor och på offentliga platser – personer som, till stor del och enligt gällande lag inte har rätt att vistas i landet överhuvudtaget eller som väntar på besked om huruvida de ges den rätten eller inte. Saker som inte har något att göra med implementeringen av utlänningslagen. Och så kritiserar hon den nya migrationsministern. Höj Larsen försöker ge sken av att migrationsministern har

gömt sig bakom Migrationsverket och sagt att myndigheten fattar självständiga beslut som hon som minister inte kan påverka. Det är hög tid för migrationsministern att sluta gömma sig och att börja ta ansvar för den situation som regeringens egen politik har skapat.

Höj Larsen klagar på att migrationsministern inte utövar ministerstyre! Det blir bara ”curioser and curioser”, som Alice i Underlandet sa. Det är verkligen en konstig ordning att en riksdagsledamot beklagar sig över att en minister inte sätter sig över demokratiskt fattade beslut och regler. Men sådana dumheter får inget gehör. Och Höj Larsens amnesti-krav fick, som tur var, inte heller något gehör.

Fredrik Malm, Liberalerna, är nästa person i talarstolen. Han säger klart och tydligt det självklara:

Vi måste värna asylrätten. Det innebär att vi ska ge uppehållstillstånd och en framtid i Sverige till dem som har skyddsskäl. Vi ska möjliggöra ett liv i Sverige för dem som har skyddsskäl. Personer som inte har skyddsskäl kommer att behöva lämna vårt land.

Hans utspel om att i Sverige på något sätt ”ska det samtidigt borde finnas större möjligheter till kortare och mer yrkesinriktade utbildningar som också är gångbara i andra länder för personer som inte kommer att kunna stanna i Sverige” är dock märkligt och ter sig inte särskilt genomtänkt. Alltså att Liberalerna tycker att Sverige ska ta på sig extra kostnader för att utbilda människor som tagit sig hit också i full vetskap om att de inte har några asyl- eller skyddsskäl och som då inte har rätt att stanna kvar. Det är en mycket märklig tanke och något som ytterligare rör till det hela och gör asyleriet otydligt och oberäkneligt. Och ännu dyrare.

Vad som behövs är rak, tydlig information om att ett ”nej” betyder att man ska lämna landet  frivilligt eller med tvång. Punkt. Slut. Sådan information har de asylsökande en absolut rätt att få, de ska inte behandlas som förståndshandikappade som man kan leka med hursomhelst och inge orealistiskt hopp. Inte heller ska svenska skattebetalare tvingas bekosta utbildningar åt allehanda hitkomna bara för att de yrkats ta sig hit. Sverige har mer än nog med att försöka klara av dem som har fått rätt att stanna och försörjas och utbildas här.

Désirée Pethrus, Kristdemokraterna, framhåller bland annat det självklara och som Migrationsverket redan gör, liksom alla andra EU-länders myndigheter:

Det råder ingen tvekan om att situationen i Afghanistan är allvarlig. Det är därför av största vikt att Migrationsverket noggrant följer utvecklingen av säkerhetsläget i landet.

När hon säger följande har hon fel:

Migrationsverket följer svensk lag så som riksdagen har fattat beslut om, och majoriteten av de ensamkommande barnen från Afghanistan har skyddsbehov. Det återspeglas också i att 83 procent av de ensamkommande barnen från Afghanistan har fått uppehållstillstånd.

Hon har givetvis inte fel i att Migrationsverket följer svensk lag, men hon har fel i att ”majoriteten av de ensamkommande barnen från Afghanistan har skyddsbehov” (se rutan högre upp på sidan med utdrag ur text från ett klargörande beslut i Migrationsöverdomstolen om att det är den sökande som har bevisbördan). Det faktum att 83 procent av dem beviljats permanenta eller tillfälliga uppehållstillstånd betyder absolut inte att de har skyddsbehov. De flesta har med stor sannolikhet inte det. Att personer som är under 18 år beviljas tillstånd att stanna tills de fyller 18 år (om de är nära 18-årsdagen) handlar om regler kring minderåriga: att det ska finnas någon som tar emot dem. När man fyllt 18 år är man enligt lag vuxen och då ställs inte sådana krav. Désirée Pethrus uttrycker sig slarvigt och därför blir det fel. Även detta uttalande är slarvigt och därmed felaktigt:

Inga barn eller minderåriga ska utvisas till Afghanistan, eller för den delen till något annat land, om det inte finns ett ordnat mottagande där.

Det är ju verkligen inte alla barn och minderåriga som det kris ett ordnat mottagande för utan enbart dem som kommer utan vårdnadshavare. Man förstår att hon menar dem, men hon bör också säga det. Att vara tydlig och klar i sådana här sammanhang är viktigt och måste kunna krävas av alla som sitter i riksdagen. Hon avslutar med viktiga ord:

Men med de många ärenden som fanns 2015 var det naturligtvis oerhört svårt att nå de uppsatta målen om snabba beslut. Dessutom ska besluten vara rättssäkra, så det här med snabbhet kontra rättssäkerhet är också en viktig avvägning.

Herr talman! Jag tror inte att vi ska ändra på systemet för hur man fattar beslut. Jag tror inte att det ska ligga på oss politiker. Det här är den ordning med human flyktingpolitik som vi under lång tid drev igenom. Det ska krävas mycket för att vi ska ändra i den ordning som vi nu har.

Migrationsminister Heléne Fritzon återkommer i debatten:

Jag må vara ny som statsråd, men jag har en politisk bakgrund där jag vet vad gömma sig betyder.

Däremot respekterar jag riksdagens beslut, och det är inte att gömma sig. Jag respekterar fullt ut riskdagens beslut om vilken ordning som vi ska ha för asylprövning i Sverige. Jag respekterar också att Vänsterpartiet har en helt annan uppfattning. Vänsterpartiet vill ju ha fri invandring och amnesti, och det är man naturligtvis fri att både framföra och tycka.

Väl rutet! Hon påpekar också – kanske en liten känga till det ibland lätt cirkusliknande Miljöpartiet – att:

I den här debatten företräder jag hela regeringen. Regeringens uppfattning är att det inte i dag är angeläget med ytterligare lagstiftning på det här området.

Hon påminner också om, vilket tycks behövas, att:

Om man vill göra en förändring vill jag vara tydlig med att det är lagstiftning som gäller, och då är det riksdagen som måste fatta beslut.

Johan Forssell, Moderaterna, återkommer också och påpekar bland annat följande mycket viktiga och korrekta faktum:

Vi ska inte ha ett system där det är andra faktorer än just asylskälen som är avgörande. Det vore inte långsiktigt och inte humant. I stället ska vi hålla fast vid den ordning som vi har. Som jag också sa inledningsvis måste vi vara långsiktiga. Det här området är för viktigt för att präglas av ryckighet och osäkerhet.

Det ska vara skillnad mellan ja och nej i asylprocessen, inte bara för att skuggsamhällen där människor far illa är dåligt utan faktiskt också för att våra resurser måste gå till de människor som har allra störst behov av dem.

Och så Paula Bieler, Sverigedemokraterna, yttrar sig igen – och här med huvudet på spiken:

Från Vänsterpartiets Christina Höj Larsen, som är initiativtagare till denna debatt, fick vi höra ett anförande som på många sätt kunde tolkas som att målet med vår asylpolitik i princip ska vara att alla ska få stanna. Att komma hit är sättet för att få hjälp.

 

Maria Ferm, Miljöpartiet, har sansat sig en aning och säger nu:

Vi har en instans- och processordning för hur man ska hantera migrationsärenden, vilken riksdagen har fattat beslut om och som inte längre är så ny. Vad jag kan se är den inte något som ifrågasätts här i dag, utan vi är alla nöjda med den. Vi vill ha rättssäkra, individuella prövningar, och vi vill att de beslut som fattas ska ha föregåtts av en ordentlig process där människors skäl har kunnat bedömas.

Men hon kan inte helt avhålla sig från att ”fransa ut i kanterna” (som domaren i På minuten i SR P1 brukar säga):

Men vi måste hitta lösningar som gör att den grupp som kom som ensamkommande under 2015 också får en möjlighet att stanna.

Hon förstår inte – eller vill inte förstå – trots det hon säger om gällande instans- och processordning som ger intryck av att hon förstår. Det finns ju ingen rätt för människor utan lagliga skäl att få ”en möjlighet att stanna”.

Johanna Jönsson, Centerpartiet, kommer in i debatten igen och talar nu för att det ska införas något som kallas ”särskilt ömmande omständigheter” i den redan lapptäcksrutiga och – randiga tillfälliga lagen. Men också om att hon och hennes parti nu verkar förstå att åldersbedömningar för asylsökande som påstår sig vara under 18 år, när det vid åsynen av dem framstår som tvivelaktigt, är nödvändiga. Sent omsider… Dock spårar hon i det här uttalandet ut helt:

För att minska otryggheten och öka förutsägbarheten anser vi i Centerpartiet att det är åldern man hade när man lämnade in ansökan som ska gälla vid beslut.

Det här var en besvikelse. När hon ändå hade skärpt sig och visat en bättre insikt och förståelse än tidigare så kommer hon med den här horrören: att man idag ska fatta beslut som om det var igår. Hon vet ju att asylprocessen hanterar läget som det är idag och att det är omständigheterna vid beslutstillfället som gäller, inte hur de var för ett eller två år sedan. Det här var tyvärr ett rejält bottennapp. Med hennes logik skulle det kunna bli så att om beslut ska fattas på de grunder som rådde när en person sökte asyl så kan han få avslag för att rådde inte krig men idag gör det det. Och då fr han avslag. Lagstiftningen innehåller som tur är inga sådana dumheter utan man beslut grundas på befintlig dokumentation och befintligt material och på rådande omständigheter den dag det fattas.

Johanna Jönsson, Centerpartiet, säger också detta:

Centerpartiet anser också att den som kan försörja sig själv och som följer lagar och regler ska få möjlighet att stanna i Sverige. Vi har brist på arbetskraft, även inom många yrken som kräver kortare utbildning eller ingen utbildning alls.

Det är också så dumt så klockorna stannar. Hon blandar ihop asylrätten med rätten att arbetskraftsinvandra på ett riktigt olyckligt sätt. Inte undra på att de är rörigt på asylområdet när de som stiftar lagarna inte förstår dem!

Christina Höj Larsen, Vänsterpartiet, fortsätter sitt ”huggande” på migrationsminister Heléne Fritzon:

Det är märkligt att höra Heléne Fritzon säga att det är att respektera riksdagens beslut att inte göra någonting.

Vänsterpartiet är således för ministerstyre trots att sådant inte får finnas i Sverige.

Sedan drar hon också upp beslut som fattas av Migrationsverket som ska bevisa en tes om att asylbesluten inte är rättssäkra. Hon rabblar i riksdagens kammare upp uppgifter som ingen har någon möjlighet att sätta sig in i och kontrollera och som inte har något att göra med utlänningslagen. Inte heller visar de på något sätt att asylbesluten är rättsosäkra.

Fredrik Malm, Liberalerna:

Men sanningen är att de långa handläggningstider som vi har i Sverige inte enbart är en konsekvens av att väldigt många människor kom 2015. De är också en konsekvens av beslut som riksdagen har fattat och som regeringen har drivit igenom. Dessa beslut har inneburit att man skapat en väldigt stor oreda inom mottagningssystemet och asylprocessen i Sverige.

Ja, det ligger mycket i detta. Men Erik Ullenhag, Liberalerna (då Folkpartiet) var en aktiv del av den borgerliga regeringen som satt till september 2014. Han och de andra i den dåvarande borgerliga regeringen bär en stor del av skulden till att Sverige idag spelar i en helt annan liga än till exempel Norge, Danmark och Finland!

När det gäller Malms resonemang om hur Sverige ska hantera alla dem som inte får uppehållstillstånd så måste tydlighet om vad som gäller vara A och O. Att förespråka skattemedelsbekostade utbildningar (det finns ju inte ens lärare…) för alla asylsökande under asyltiden är inte seriöst, inte genomtänkt. Och alla samhälleliga bidrag och hjälpinsatser ska upphöra i och med avslag och det måste kommuniceras glasklart till dem som får dessa besked. De erbjuds ju i de flesta fall en ganska stor summa i återvändandebidrag om de reser hem i enlighet med beskuret om avslag på asylansökan. Dock inte de som gömmer sig och måste tvångsutvisas. Detta måste kommuniceras så att de förstår hur det ligger till. Att de inte har något att förvänta sig efter att beslutet om utvisning vunnit laga kraft men att de kan återvända och få såväl hemresan betald som ett rejält “återetableringsbidrag”.

Désirée Pethrus, Kristdemokraterna tar upp ett förslag om att inrätta en nationell ”krissocialjour med särskilt ansvar för ensamkommande barn och unga” och säger att:

I går tog jag emot organisationen Vi står inte ut som har gjort den här namninsamlingen. Jag har enormt stor respekt för hela det civila samhället, för lärare, socialsekreterare och andra som har engagerat sig starkt för de ensamkommande. Jag tror att det engagemanget är viktigt, både som stöd under tiden man är asylsökande och som stort stöd i integrationsarbetet.

Inte ett ord från henne heller om att de här rörelserna faktiskt uppmanar och bidrar till lagtrots; att de inte informerar om att man inte får stanna i Sverige när man har fått avslag på sin asylansökan. Och inte ett ord om att de här aktivisterna borde ta ansvar för att förbereda sina skyddslingar inför återvändandet och få dem att förstå att svensk lag gäller. Inte stötta allehanda politiska jippon om att de ska ”bygga Sverige” och stanna här trots att de inte har rätt till det. Slutklämmen i Désirée Pethrus anförande lyder:

Jag tror dock att det som Vänsterpartiets representant gör när hon står här och överprövar migrationsdomstolarnas och Migrationsverkets beslut är en farlig väg att gå. Det var det vi inte skulle göra.

Det finns också några frågetecken när det gäller Miljöpartiets inspel här. Är det ett gemensamt inspel från regeringen som vi ska ta till oss? Miljöpartiet ingår i regeringsunderlaget.

Anförande nummer 18 följer på detta. Migrationsminister Heléne Fritzon som först ger Christina Höj Larsen, Vänsterpartiet, som hon säger har misstolkat vad hon sagt, svar på tal:

Jag vill vara mycket tydlig och upprepar att regeringen självfallet följer av riksdagen fattade beslut. Så är det.

Jag har också sagt att regeringen inte bedömer att svaret skulle vara ny kompletterande lagstiftning. Skälen för att det inte skulle vara en framgångsrik väg har jag redovisat här i talarstolen.

Jag har det största förtroende för den ordning som riksdagen har beslutat om. Det är en myndighet, i det här fallet Migrationsverket, som har att pröva såväl skyddsbehovet som säkerhetsläget i landet.

Bra med tydlighet! Också i slutklämmen av anförandet är migrationsministern tydlig:

Jag vill avsluta med att säga att jag har stor respekt för alla som på olika sätt engagerar sig för de asylsökande och nu för de afghanska ungdomarna. Men jag förväntar mig också motsvarande respekt för den ordning som vi har beslutat om, nämligen att myndigheterna gör allt de kan för att hantera den uppkomna situationen.

Det hålls sammanlagt 26 anföranden och anförande nummer 19 håller Johan Forssell, Moderaterna, som påpekar detta som alla inte tycks ha helt klart för sig:

Det är däremot viktigt att betona att den person, han eller hon, som faktiskt har asylskäl får uppehållstillstånd i Sverige – oavsett om man är yngre än 18 år, om man är 18 år eller om man är äldre än 18 år. Enbart i fjol beviljades 71.000 personer uppehållstillstånd genom asyl. Frågan om åldern handlar i praktiken om möjligheterna att verkställa utvisning av personer som bedöms sakna asylskäl.

Paula Bieler, Sverigedemokraterna:

Hur länge åtnjuter man de extra åtgärder vi har för att skydda barn, som i egenskap av barn inte har samma möjligheter att ta ansvar för sitt eget liv?

Det handlar om den 18-årsdag som vi har satt som gräns för när man behandlar individer som barn och när man inser att de som vuxna ska kunna ta ansvar för sig själva. Det är också där vi, precis som Johan Forssell nyss var inne på, har skiljelinjen när det gäller utvisningar.

Maria Ferm, Miljöpartiet, fortsätter på linjen om att ”de unga” ska få stanna, helt enkelt för att en del bara tycker och vill det, och anser att det är hennes sak att lägga sig i asylprocessen:

Detta är inte några problem som går över förrän vi hittar en lösning som gör att de unga får stanna.

Johanna Jönsson, Centerpartiet, fortsätter tyvärr att förespråka en märklig ordning med retroaktiva beslut och annat som inte alls ingår i utlänningslagen som reglerar rätten till uppehållstillstånd vid asyl- och skyddsbehov. Hon säger att:

…åldern vid ansökan ska gälla vid beslut, att den som kan försörja sig själv ska få stanna, att vi ska införa fler stipendier och mycket mer.

Ytterst förvirrande…

Christina Höj Larsen, Vänsterpartiet, vänder sig direkt till personerna som antingen har fått avslag på sina asylansökningar eller väntar på svar, och som sitter på läktarna och lyssnar:

Jag vill också säga det jag började med att säga allra, allra först, nämligen att all förändring och all kamp för rättvisa alltid har börjat ute på gatorna, på torgen, på arbetsplatserna och i skolorna. Och det gör den också nu. Alla ni som sitter här uppe på läktaren i dag är ett bevis på det. Att vi har debatten här nu är ett bevis på det.

Jag förstår om många av er som sitter här just nu kanske känner hopplöshet och undrar: Varför säger de inte att någon ska göra någonting? Jag förstår det. Men jag säger också till er att vi har förändrat saker många gånger förut. Det som krävs är att vi får till fler röster för förändring och fler röster för er. Det har vi gjort förut. En socialdemokratisk regering har genomfört en amnesti förut. Vi kan göra det igen. Det som krävs är att vi tar varandras händer i en pakt som inte går att bryta. Det kommer att ta tid, men det går. Jag är glad och stolt över att höra Miljöpartiet säga mycket bra saker. Jag är glad över att höra lite försiktiga trevare åt andra hållet.

Hon fortsätter sålunda att ge falskt och fåfängt hopp till dem det berör och i stället för att visa att Sverige är en rättsstat och att myndighets- och domstolsbeslut ska respekteras, visar hon dem den exakta motsatsen och lär dem att i Sverige kan man trotsa lagen och strejka sig till det man vill ha. Också om man inte är bosatt i Sverige och inte har någon som helst given rätt att vara här. Det hon säger är oerhört och något som kommer att rita om Sverigebilden i världen rejält.

Fredrik Malm, Liberalerna, tar i sitt sista anförande i denna debatt på ett förtjänstfullt sätt upp frågan om ”amnesti” och säger bland annat:

Det var en mycket viktig förändring vi fick i början av 2000-talet – 2003, tror jag att det var – som innebar att vi fick en ny instans- och processordning. Det innebär att fokus ligger på den individuella prövningen, och man överklagar i domstol – i migrationsdomstolar och Migrationsöverdomstolen.

Jag uppfattar det som att Vänsterpartiet vill ändra den här ordningen. Jag tror att det vore olyckligt, därför att motsatsen till den individuella prövningen, motsatsen till asylrätten i den bemärkelsen – hela essensen av asylrätten, alltså den individuella prövningen – är kollektiva beslut. Alla får stanna, säger då Vänsterpartiet. Ingen får stanna, säger i praktiken Sverigedemokraterna. Det sätter de individuella rättigheterna ur spel på ett sätt som är väldigt svårt att motivera.

Désirée Pethrus, Kristdemokraterna säger i sitt sista anförande:

Enligt lag är myndigheterna självständiga att utföra myndighetsutövning under lagarna. Med generell amnesti för afghanska asylsökande kan det inge falska förhoppningar och innebära att fler skickar iväg sina barn på farliga vägar mot Europa.

Och sista ordet, i anförande nummer 26, har migrationsminister Heléne Fritzon, som avslutar med orden:

Mitt och regeringens arbete kommer att fortsätta med fullt fokus på att värna asylrätten, var så säkra på det.

Slutkommentar: Länk till den 1 tim 42 min långa debatten finns som sagt högst upp i den här texten. Var och en som är intresserad kan se den och inte nöja sig med enbart mitt sammandrag.

© sammandrag och kommentarer. Vid ev citat, vänligen länka till originalinlägget.