Det kom ett lätt desperat mejl från en gymnasierektor i en stad någonstans i Sverige:

Det här är en krutdurk som kommer att explodera

På vårt gymnasium, i en stad med cirka 40.000 invånare har, vi ett femtiotal ensamkommande asylsökande unga pojkar och män, främst afghaner. Långtifrån alla verkar vara under 18 år, men de är inskrivna som yngre eftersom Migrationsverket har gått på vad de själva har uppgett när de sökte asyl. I flera fall är åldern inte styrkt. På våra högstadier i kommunens skolor har vi ytterligare ett antal.

Många mår dåligt och är oroliga på grund av att det nu ska göras åldersbestämningar. En del redan har genomgått sådana och väntar på besked från Migrationsverket. Kanske delvis för att dämpa sin oro, men också delvis för att det kan vara en vana de etablerat redan i hemlandet, använder flera rökheroin och andra droger och befinner sig i skolan klart påverkade.

Om några veckor är skolan slut. Då kommer dessa pojkar och unga män inte längre att ha den fasta punkt att gå till som skolan varit och därmed inte heller ha någon särskilt meningsfull tillvaro. Troligen kommer de då att använda ännu mer droger och även begå brott som drabbar stadens invånare.

Några talar om att begå självmord om de inte får stanna i Sverige. Det är för oss, skolans personal, ett fruktansvärt och skrämmande hot. Att hantera knarkande, desperata unga män är inte något som vi har kunskap eller kapacitet till. Vi befarar att våldsdåd, sexuella trakasserier, rån etc kan komma att öka och därmed givetvis också otryggheten för invånarna.

Det som är alldeles särskilt skrämmande är att bland de här asylsökande unga finns de som talar om att de i samband med att de tar livet av sig också ska se till att några svenskar följer dem i döden.

Vad ska vi göra med narkomaner i skolan? Vad ska vi göra med unga män som hotar med självmord om de inte får stanna i Sverige? Vad ska vi göra med dem som hotar att ”ta med sig några svenskar” (deras ord) i döden? Vad skulle vi göra om allt detta handlade om svenska 16, 17, 22-åringar?

Det här är en krutdurk som kommer att explodera! Det är alltså inte frågan om ”om” utan bara om ”när”!

Vad ska vi göra? Vem ska vi vända oss till? Vems är felet om barn dör på vår skola eller på gatan i vår stad?

Kommentar: Yttrandefriheten i Sverige är inte vad den var för bara något decennium sedan. Det vet vi alla. Därför vill allt fler människor som berättar om sådant som kan vara kontroversiellt, vara anonyma. Det vet vi också alla. Men deras berättelser är ändå viktiga. I detta fall vet jag att det här inte är en person som tar till överord, snarare tvärtom.

Till slut: Gäller detta alla barn i Sverige? Har icke asylsökande barn som går i skolan i Sverige rätt att slippa utsättas för narkotikapåverkade pojkar och män i sina klasser, i sina skolor? Har de rätt att gå i skolan utan att riskera att komma i vägen för en eller flera självmordsattacker? Eller gäller lagarna faktiskt olika för olika människor i Sverige?

© denna blogg. Vid ev citat, vänligen länka till originalinlägget för undvikande av medvetna eller omedvetna missförstånd av lösryckta meningar.