Som sagt: på förekommen anledning – igen
Jag har skrivit på den här bloggen sedan den 5 maj 2005 och också låtit miggor, poliser, socialsekreterare, rektorer, lärare, frivilligarbetare, kyrkligt aktiva, asylsökande, ambassadanställda med flera komma till tals. En del har orkat och vågat stå med sina egna namn, de flesta har inte vågat eller velat göra det. Att träda fram och berätta sanningar som inte gillas av alla kan ha ett högt pris. Det vet varje människa som lever i Sverige. Varje människa som lever i Sverige har upplevt en mycket stor förändring i samhället de senaste 10, 15 åren vad gäller kringskärning av yttrandefriheten i form av hot, hat, trakasserier – allt oftare också faktiska attacker med granater, bilbränningar, stenkastning, beskjutningar, misshandel. Och etiketteringar som ”islamofob”, ”sverigedemokrat”, ”främlingsfientlig” etc. Att då många, som har viktiga saker att berätta, ber att få vara anonyma är absolut inte konstigt. Det vore betydligt konstigare om de inte bad om det utan medvetet utsatte sig själva och sina familjer för det oresonliga och ofta obegripliga hat som finns ute i samhället och som kan ta sig fullständigt vidriga uttryck.
När det går så långt att anonyma – anonyma! – twittrare ifrågasätter vad som här publiceras med hänvisning till att mina källor är … ja, alltså: anonyma, och antyder att mina källors berättelser är ”fabricerade” (!!!), då är det illa. Att själva vara anonyma och inte stå för vad man säger men kasta ur sig vad som helst om andra, det är botten av feghet.
För att låna ett populärt politikerord så säkerställer jag att jag vet vem som berättar för mig om de olika samhälls- och andra företeelser som jag väljer att publicera. Jag gör det på precis samma sätt som alla andra seriösa journalister och skribenter gör när de intervjuar eller citerar personer som vill vara anonyma.
Jag kommer att fortsätta att skriva, rapportera, informera och kommentera precis som jag har gjort i över 15 år nu. Mina källor har i 15 år kunnat lita på att jag inte avslöjar dem, det har jag aldrig gjort och kommer aldrig att göra. Fantasi nog att sitta och fabricera historier har jag inte, ingen anledning heller, verkligheten överträffar så gott som alltid dikten.
Jag vill här också passa på att tacka alla dem som genom åren har skrivit och som fortsättningsvis skriver till mig, som hyser förtroende för mig och litar på mitt löfte om anonymitet. Mycket av det de har berättat har letat sig vidare till andra medier och till politiker och regering och har fått betydelse. Fortsätt att skriva och berätta, det är viktigt! Viktigare än att anonyma personer med egna och okända bevekelsegrunder sitter på sina kammare och hittar på sätt att försöka skapa misstro och förtala och förringa era berättelser!
Till slut: I slutet på de flesta av mina texter står: © denna blogg. Det betyder att texten är min, jag äger den. © betyder copyright som innebär att den som skrivit texten har upphovsrätten till den. Ofta anger jag också det självklara, som inte tycks lika självklart för alla: ”Vänligen länka alltid till originalinlägget för undvikande av missförstod eller misstolkningar” eller liknande. Det är vad jag har skrivit här och i mina artiklar som är mina ord, inte vad andra medier väljer att citera i sammanhang som avviker från mitt eller att sätta som rubriker för att få texter här på bloggen att låta annorlunda än det som jag de facto har skrivit.