Klicka på text- och bildrutan för att läsa min artikel på Svenska Dagbladets ledarsida..

Vi har inga “religiösa rättigheter”. Vi har “rätt att utöva vår religion” och bekänna oss till vilken trosriktning vi vill. Eller inte tro på något alls, att vara ateister. Religionen är en privatsak som får hanteras på fritiden och i hemmet, i moskéer, synagogor, kyrkor eller andra relevanta lokaler eller platser där en viss religion kan utövas utan att det påverkar eller stör andra människor. Det skriver jag om i min artikel på Svenska Dagbladets ledarsida den 6 februari.

Ur texten:

Hur många av alla debattörer, politiker, medier, religionsföreträdare med flera har läst Religionsfrihetslagen (1951:680)? Jag påstår inte att ingen någonsin gjort det, men själv har jag inte hört den citeras, inte hört den omnämnas i samtal om just vad “religionsfrihet” är och hur den i lag är definierad. Nämligen:

Om religionsfrihet

1 §  Envar äger rätt att fritt utöva sin religion, såvitt han icke därigenom stör samhällets lugn eller åstadkommer allmän förargelse.
2 §  Det står envar fritt att för religiös gemenskap deltaga i sammankomst och sammansluta sig med andra.
3 §  För offentlig gudstjänst gälle ej andra hinder än sådana som i allmänhet äro stadgade för sammankomst, till vilken allmänheten har tillträde.
4 §  Ej må någon vara skyldig tillhöra trossamfund. Åtagande i strid mot denna bestämmelse vare utan verkan. Med trossamfund förstås, förutom svenska kyrkan, sammanslutning för religiös verksamhet, vari ingår att anordna gudstjänst.

Så rakt, så enkelt, så tydligt. De fyra paragraferna är omöjliga att missförstå. Viktigast är den första paragrafen. Den innehåller i sin korthet och som i ett nötskal essensen av vad ”religionsfrihet” i Sverige är. Alltför ofta – så gott som endast – hör man bara den första delen av meningen citeras: “Envar äger rätt att fritt utöva sin religion”, alltså fram till kommatecknet, medan resten så gott som aldrig nämns och därför så gott som aldrig heller reflekteras över: “såvitt han icke därigenom stör samhällets lugn eller åstadkommer allmän förargelse.” Såväl “stör samhällets lugn” som “åstadkommer allmän förargelse” är således delar av gällande religionsfrihetslag. En lag som – liksom alla andra lagar i Sverige – gäller för alla.

Vid millennieskiftet 1999/2000 skildes Svenska kyrkan från staten. Den blev dock inte en helt fri och självständig kyrka utan har efter “skilsmässan” dessvärre alltmer politiserats och styrs mer av världslig politik än av gudomlig ordning. Men staten som sådan är den alltså skild ifrån.

Under de senaste decennierna, i samband med den stora muslimska invandringen till Sverige, har ordet “religionsfrihet” börjat användas allt mer, ofta i samband med krav på särbehandling som att be på arbetstid, att införa det för Sverige helt främmande elementet “böneutrop”, separata badtider för mån och kvinnor etc. Men sedan kyrkan och staten skildes åt för 20 år sedan har svenska staten inte längre inflytande över religionen. Staten har inget att göra med vad människor tror eller inte tror. Och så ska det vara i ett demokratiskt och fritt land där religionsfrihet råder och religionen är en privatsak. Religiösa samfund ska därmed, i konsekvensens namn, klara sig själva. Skattebetalare ska inte bekosta religiösa föreningars, församlingars, studieförbunds och sammanslutningars olika verksamheter. Finns det efterfrågan på religiösa verksamheter så bör medlemmarna i största möjliga mån och som huvudregel bekosta dem själva genom medlemsavgifter och/eller frivilliga, oavlönade insatser.

Lagen om religionsfrihet efterlevs till stor del  i Sverige. Nämligen den första delen av 1 §. Det sker i synagogor, kyrkor, moskéer, församlingar och hem. Men den avslutande delen av 1 §, efter kommatecknet, följs inte alltid. Det finns till exempel ingen laglig rätt att på allmän och offentlig plats utöva sin religion om det på minsta sätt “stör samhällets lugn” eller – det räcker med bara det – “åstadkommer allmän förargelse”.

Det är dags att hela lagen citeras och efterlevs. 

I det sista stycket i min text i Svenska Dagbladet skriver jag:

Jag citerar gärna en vän som är muslim och som – utan att ens känna till att det finns en religionsfrihetslag – med en gest mot sin kavajficka brukar säga: ”Jag har min religion i min ficka”. Med det menar han att han har sin tro med sig inom sig, överallt. Han anser att den inte, i ett sekulärt land som Sverige, ska manifesteras offentligt. Han praktiserar och utövar sin religion i hemmet och i en moské.

ska religion praktiseras och religionsfrihet respekteras.

Min rättelse, införd 7 februari, efter texten i Svenska Dagbladet:

Lagen 1951:680 är upphävd. Men den begränsning som fanns i den gäller alltjämt enligt art 9 (2) i Europakonventionen vilken sedan 1.1 1995 gäller som svensk lag:

”Friheten att utöva sin religion eller tro får endast underkastas sådana begränsningar som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den allmänna säkerheten, till skydd för allmän ordning, hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter”.

Det som sägs är ungefär detsamma som i den upphävda lagen, men med lite andra ord.

Lästips om ett annat, lite liknande ämne:

•  Om kriterierna för att erkännas som ”nationell minoritet” – 22 januari 2020.  Kort ur texten:

Nationell minoritet eller minoritetsfolk kallas de etniska minoriteter som har en långvarig språk- och kulturgemenskap innanför den nationella* gemenskapen, vanligen längre än hundra år (eller fyra generationer). Etnicitet är människors identifikation med och känsla av tillhörighet i en viss folkgrupp. Etnicitet är en namngiven social kategorisering av människor utifrån språk och deras uppfattning om ett gemensamt kulturarv och om sina anors gemensamma ursprung som särskiljer dem från andra grupper.

 

© denna sajt Vid citat och uppslag från texter på sajten: vänligen länka till originalinlägget.