Klicka på omslagsbilden för att läsa rapporten från Stockholms län.
Förordet till rapporten börjar så här:
Vår vision är att vara en samlande kraft för ett hållbart samhälle.Tillsammans med andra aktörer i länet arbetar vi för Stockholmsregionens utveckling. Ett prioriterat område är att främja ett tryggt och inkluderande län.
Kommentar: Läs de tre meningarna en gång till. Ordentligt. Skumma inte bara igenom dem och tyck att det låter ju bra, att meningarna innehåller många fina ord. Fundera istället vad de egentligen består av. Bryt ner meningarna och försök förstå vad den som skrivit dem vill ha sagt. Det är inte helt lätt…
Vår vision är att vara en samlande kraft för ett hållbart samhälle.
Kommentarer:
Vi
– Vilka är de ”vi” som samlas under ordet ”vår”?
– I vilkas namn skriver en person vid namn Anna Conzen om ”vår” vision?
– Ingen titel, ingen förklaring till vem personen är som skriver ur ett ”vi”-perspektiv.
– Är detta ”vi” alla som jobbar på Länsstyrelsen i Stockholms län? Eller är ”vi” alla skattebetalare i Stockholms län, även om ”vi” inte är tillfrågade? Annars: vilka är det som innefattas i begreppet”vi” och sägs ha den angivna ”visionen”?
Vision
– En av olika förklaringar av ordet vision”, den som troligast avses i förordet till Rapport 2020:4 Bostad sist? Om bosättningslagen och nyanländas boendesituation:
Vision är bland annat något man vill uppnå. En vision uttrycks oftast som ett framtida tillstånd som man vill uppnå, och behöver inte uppfylla formella krav på realism, tidsbundenhet eller mätbarhet.
Samlande kraft
– Här har ett obestämt ”vi” alltså en ”vision”, en önskan om att ”vara en samlande kraft” = ”ett framtida tillstånd som man vill uppnå som inte behöver uppfylla formella krav på realism, tidsbundenhet eller mätbarhet.
– Vad betyder ”en samlande kraft”? Vad är det man ska samla? ”Kraft”? Vad då för ”kraft”? Vems, vilka ”vis” kraft? Och vad betyder ”kraft” i detta sammanhang? Fysisk? Hur ska den kraften samlas och användas? Psykisk? Samma fråga.
Hållbart samhälle
– ”Ett hållbart samhälle”? Uttrycket används flitigt av människor som talar i ”vi”-form utan att ha mandat för det. Vad är ”ett hållbart samhälle”? På vilket sätt ”hållbart”? ”Hållbart” för vem/vilka? Det närmaste en förklaring jag kommer är Folkhälsomyndighetens text under rubriken Vad är social hållbarhet för oss?:
Ett socialt hållbart samhälle är ett jämställt och jämlikt samhälle där människor lever ett gott liv med god hälsa, utan orättfärdiga skillnader. Ett samhälle med hög tolerans där människors lika värde står i centrum, vilket kräver att människor känner tillit och förtroende till varandra och är delaktiga i samhällsutvecklingen.
Kommentar: Ett sådant samhälle har Sverige varit men är inte längre. Och att komma tillbaka till ett sådant samhälle kan man förstås ha en vision om, men i realiteten är Sverige idag ett land fjärran från den visionen. Det finns inte längre ett ”vi”. Det finns inga ”samlande krafter”, snarare ”splittrande krafter”. Samhället är knappast ”hållbart” utan ytterst vingligt och osäkert.
Så var det med de tre ordrika och välklingande första meningen i rapporten från Länsstyrelsen i Stockholms län. Som för övrigt är 96 sidor lång. Den som är intresserad kan med fördel läsa hela rapporten som länkas till via bilden av dess omslag högst upp till vänster. Här några avsnittsrubriker:
Bostad som rättighet. Ur avsnittet:
Bostaden betraktas som en grundläggande social rättighet enligt svensk grundlag samt i internationella och europeiska konventioner. I Regeringsformen 1 anges att det allmänna ska trygga rätten till arbete, bostad och utbildning, samt verka för social omsorg, trygghet och för goda förutsättningar för hälsa. Med det allmänna menas stat, kommun, region, rätts- väsendet och statliga myndigheter. Rätten till bostad uttryckt i grundlagen ska betraktas som en målsättning för det allmännas verksamhet. Det är därmed inte en garanti som en enskild individ kan utkräva rättsligt. Istället kan omnämnandet av rätten till bostad förstås som en signal om att staten anser att rättigheten är så pass viktig att den ska prioriteras, precis som arbete och utbildning.
Kommentar: Meningen är att folk på något sätt ska invaggas i en tro att Stockholms län har en skyldighet att skaffa bostäder åt asylinvandrade. Läser man inte texten noga kan man tro att det är så, men så är det inte. Rapportskrivaren anger ju också, men det gäller att läsa noga och att förstå det, att bostad inte är ”en garanti som en enskild individ kan utkräva rättsligt”. Ingen av oss som bor i Sverige har ju någonsin rättsligt kunnat kräva att någon annan – ett län eller en kommun – ska ordna bostad åt oss. Andra, mer förmånliga regler kan knappast gälla enbart en viss grupp. Det har alltid varit, och torde fortfarande vara, vars och ens skyldighet att själv ordna sitt boende och betala sin hyra eller sina avgifter och bostadslån.
Bostadssituationen i Stockholms län. Ur avsnittet:
Bostadsbristen i länet är stor och det finns ett glapp mellan befolkningsökning och bostadsbyggande. De senaste åren har nettoökningen varit runt 35.000 invånare per år. Befolkningsökningen består till största delen av födelseöverskott och nettoinflyttning från andra länder.
I länet är det framförallt stor brist på hyresrätter med låg eller godtagbar hyra. Hyrorna i nyproduktion är ofta höga, men även renoveringar och upprustningar i befintligt hyresrättsbestånd leder till höjda hyresnivåer. Hyresvärdars tillträdeskrav är ytterligare ett hinder och kan innebära att hushåll inte godkänns som hyresgäster på grund av att de inte har en tillsvidareanställning eller har en låg inkomst, försörjningsstöd, etableringsersättning eller bostadsbidrag.
De flesta bostadsbolag ställer någon form av inkomstkrav på blivande hyresgäster. Höga hyresnivåer och tillträdeskrav torde försvåra för nyanlända att ta sig in på länets bostadsmarknad när tidsbegränsade kontrakt löper ut.
Kommentar: Självklart behöver hyresvärdar och bostadsbolag både veta vilka som ska bo i deras lägenheter och att dessa har betalningsförmåga.
Målgruppen nyanlända. Ur avsnittet:
De nyanlända är först och främst människor – flickor, pojkar, kvinnor och män, icke binära och transpersoner – som av olika skäl tvingats lämna sina hem och börja ett nytt liv i Sverige.
Kommentar: En uruselt ord: ”nyanlända”. Varför måste så mycket omskrivas i Sverige? Varför kan man inte bara använda ord som beskriver vilka det handlar om: ”asylinvandrade”? Och varför inte sedan bara referera till dem som ”människor”, inte kalla dem ”binära” och ”transpersoner”? De kan, som det står i texten ”av olika skäl ha tvingats lämna sina hem” men de har definitivt inte tvingats ”börja ett nytt liv” just i Sverige, även om det nu är här de befinner sig. Meningen är märkligt skriven.
Bosättningslagens inverkan på det initiala mottagandet. Ur avsnittet:
Minskad andel självbosatta
År 2015 hade alla län en högre andel själv bosatta än anvisade nyanlända. År 2019 har riket som helhet en högre andel självbosatta än anvisade nyanlända invånare. I 15 av 21 län är det fler som självbosätter sig än som anvisas, i förhållande till sin befolkningsstorlek. 2 län uppvisar 2019 samma andel mottagna själv bosatta respektive anvisade invånare. I endast 4 av rikets 21 län anvisas fler nyanlända än som självbosätter sig.
Kommentar: ”Självbosatta”? Återigen ett nypåhittat ord för en företeelse som inte är lättbegriplig. Rör det sig om asylinvandrade som själva har ordnat bostäder och själva betalar sin hyra? Eller menar man med ”självbosatt” samma sak sak som med ett annat ord kallas ”ebo” = egenbosatta, som innebär att asylinvandrade tar sig till orter där de har släkt eller vänner och flyttar in hos dessa? Är ”självbosatt” och ”egenbosatt” två ord för samma sak eller två olika saker?
Stor utsatthet enligt det civila samhället. Ur avsnittet:
En församling inom svenska kyrkan i södra Stockholm beskriver att många självbosatta flyttar in hos vänner och släktingar med hopp om att kunna ordna sin bostadssituation på egen hand. Församlingen beskriver hur en
del bor på nåder hos släkt och bekanta vilket kan leda till konfliktfyllda situationer. Många självbosatta nyanlända som församlingen möter är deprimerade och sjuka och har svårt att komma vidare i sin livssituation. Få av dem vill flytta till mindre städer utanför Stockholms län eftersom det där ofta är svårare att hitta ett arbete.
Kommentar: Hela det här avsnittet i rapporten är en sorglig uppvisning av problem för dem som kommit hit och getts uppehållstillstånd, för svenskar som också behöver bostäder och för hela samhället. Rapporten ger är en mycket tydlig bild av hur det kan bli när man tror att ”humanitärt” är att ta in hundratusentals människor i ett relativt litet land där det inte finns förutsättningar för alla dessa människor att få ett ”humant” liv. Den till stora delar okontrollerade asylinvandringen där mängder av icke skyddsbehövande som ljugit om namn, ålder, bakgrund, nationalitet antingen felaktigt getts uppehållstillstånd eller har fått avslag men stannat kvar i landet och börjat kräva rättigheter under benämningen papperslösa”. Ett påstått ”humanitärt stormaktstagerande” som gör att både hitkomna och härboende människor far illa borde givetvis inte kunna förekomma. Det är både orätt och orättvist att lägga alla dessa problem på folket, de egna medborgarna, som inte tillfrågats om vad de tycker om en enorm invandring från i huvudsak från muslimska länder med allt vad det innebär. En invandring där det inte krävs att man styrker sin asylhistoria eller ens styrker sin identitet för att kunna få både uppehållstillstånd och medborgarskap och som kostar folket hundratals miljarder kronor om året. En invandring av människor som det ska ordnas bostäder åt, bostäder som inte finns. Skolplatser som inte finns. Sjukvård och tandvård som inte räcker till. Etc, etc, etc.
Ur samma avsnitt:
Feven är 28 år och har bott i Sverige i ungefär 5 år. Som asylsökande blev hon erbjuden att bo på ett anläggningsboende långt från en storstad, som hon tackade nej till. Istället ordnade hon boende på egen hand i Stockholm genom vänner och bekanta_
– Om jag hade fått göra om allting igen så hade jag inte haft så bråttom. Jag hade lärt mig språket ordentligt först och utbildat mig innan jag flyttat till en större stad. Sverige borde ta efter Norge, där asylsökande inte får flytta från sitt anläggningsboende och ordna en egen bostad. I och med att jag själv valt att bo i Stockholm så förväntar jag mig inte att kommunen ska hjälpa mig, varför skulle dem göra det när jag frivilligt sagt att jag klarar mig på egen hand?
Kommentar: Feven, som här uttalar sig, har helt rätt.
För den som är intresserad av ta del av rapporten, en av hundratals om ”nyanlända” i olika sammanhang som skrivits under 20 år, bör läsa den i sin helhet och bilda sig en egen uppfattning av det som den tar upp. Läs den kritiskt – mina synpunkter är mina, var och en måste bilda sig sin egen uppfattning – särskilt som den inte ter sig helt opartisk. Och fundera på hur det ska gå när anhöriga till dem som redan finns här kommer till Sverige och kanske har många barn och familjerna behöver nya, stora bostäder. Och när de som redan är här får barn – många får många barn – som växer upp och också ska bo någonstans och det fortfarande inte finns bostäder. Var ska alla dessa människor bo när det inte ens idag finns bostäder åt alla? Vilka ska betala för de hitkomnas boenden när det i genomsnitt lär ta uppåt 12-16 år innan personer som asylinvandrat får riktiga jobb som de kan försörja sig på, och många aldrig får jobb?
Slutkommentar: Det går inte att göra alla misstag på asylområdet ogjorda. Men man kan med säkerhet säga att om Sverige enbart tagit emot flyktingar – personer som flytt från krig och förföljelse av staten, och som uppfyller kriterierna i Genèvekonventionen – så hade dessa varit mycket, mycket färre än de som inte haft flyktingskäl eller rentav bedrägligt tagit sig in och ändå getts tillstånd att stanna. Hade Sverige enbart tagit emot flyktingar så hade dessa fått känna sig välkomna och de hade kunnat integreras. De hade snabbt fått lära sig språket på intensivkurser ledda av infödda svenskar med svenska som modersmål och inom några år kunnat bli en del av det svenska samhället. Och de hade kunnat få arbeten och kunnat skaffa sig bostäder på samma sätt och samma villkor som svenskar: bo i andra hand, stå i bostadskö, köpa sin bostad om de har pengar med sig från hemlandet (vilket inte är ovanligt) eller arbetat och lyckats spara ihop till insatsen till en bostadsrätt.
© denna sajt. Vid ev citat ur texten, vänligen länka till originalinlägget.