På Aftonbladet Kultur den 12 september skriver 85 författare och kulturarbetare en text under rubriken Vi accepterar inte deportationerna. Bland annat:

Vi accepterar inte att Sverige deporterar flyktingar – varken barn eller vuxna – till ett land dit svenskar avråds åka av säkerhetsskäl. Som flera debattörer redan påpekat, har ungefär hälften av ungdomarna heller inte levt i Afghanistan någonsin, eller sen de var mycket små. De sistnämnda är i de flesta fall barn till flyktingar eller illegala gästarbetare i Iran.

1.    Det är inte upp till artikelundertecknarna att acceptera eller inte acceptera utvisningar. Det är Migrationsverket och migrationsdomstolarna som fattar beslut och de måste accepteras och respekteras. Sverige är en demokratisk rättsstat, inte en anarki.

2.  Det handlar inte om deportation, det handlar om att personer som inte befunnits ha asyl- eller skyddsskäl utvisas ur Sverige i enlighet med gällande, demokratiskt stiftad utlänningslag.

Författare och översättare borde känna till betydelsen av ordet deportation eller deportering (av lat. deporto “föra bort”, “förvisa”) och att det innebär “en tvångsvis företagen förvisning eller förflyttning av enskilda eller av folkgrupper”. Det korrekta ordet i sammanhanget är “utvisning”.

3.  Det handlar inte om flyktingar. Flyktingar får asyl i Sverige, skyddsbehövande får uppehållstillstånd. Den korrekta benämningen innan besked lämnas är “asylsökande” och när svar på ansökan om asyl eller skydd ges och det är negativt då är man före detta asylsökande.

4.  Undertecknarna har inte förstått att skilja på UD:s reseråd för svenskar och återsändandet av afghanska medborgare till Afghanistan:

Migrationsverkets bedömningar rör asylsökande som är medborgare i landet för vilka kulturen är bekant. De talar landets språk och de avviker inte från majoritetsbefolkningen.

Utrikesdepartementsrådets reseråd riktar sig till svenska medborgare som inte talar landets språk och i utseende avviker från majoritetsbefolkningen. Dessa avråds från att göra turist- eller affärsresor som inte är nödvändiga, bland annat pågrund av kidnappningshot mot västerlänningar.

5.  Att afghanska medborgare tar sig hit från Iran, där det inte pågår något krig, innebär självklart inte att de har skäl att beviljas uppehållstillstånd i Sverige. Att agera som man gör nu för, i första hand, gruppen hazarer, bidrar starkt till att undergräva tron på och legitimiteten för asylrätten. Asylrätten, det vill säga “rätten att söka asyl” tar  inte hänsyn till vad kulturarbetare (eller några andra heller, för den delen) “tycker”, “anser”, “vill”, “känner”. Utan till lag stiftad av regering och riksdag och på vissa internationella konventioner.

Dessutom: En av flyktingrättens centrala delar är att asylansökan alltid och enbart prövas mot den stat där en person är medborgare. Det betyder att afghanska medborgare prövas mot Afghanistan och har de inte bott där på länge – eller aldrig – så har de ju inga asyl- eller skyddsskäl gentemot sitt medborgarskapsland. Dessutom talar de språket och har levt som afghaner i Iran och med största sannolikhet till stor del behållit sin afghanska kultur. Afghanistan är också ett land som är betydligt mindre främmande för dem än Sverige och som de ju också de facto har band till, förutom att de är medborgare där.

De 85 författarna, översättarna, kulturarbetarna påstår vidare:

Många av de afghaner som bott hela sitt liv i Iran har inget medborgarskap i vare sig Afghanistan eller Iran och de ensamkommande är oftast från mycket resurssvaga och splittrade familjer, och har ingenting att komma till i Afghanistan.

1.  De som flyttat från Afghanistan som små/unga, liksom de som fötts i Iran, har sina föräldrars medborgarskap. De föds inte statslösa.

2.  Det finns givetvis de som kommer från fattiga familjer, familjer som satt sig i skuld för att skicka dem till Europa så att de unga därifrån kan skicka pengar hem och dessutom betala av skulden, med bidrag från Europa. Men det kan också finnas personer som kommer från mycket förmögna förhållanden: söner till knarkbaroner, krigsherrar, talibaner, personer på höga poster och personer som gjort sig förmögenheter på biståndspengar (från bland annat Sverige). Det nämner dock inte de 85 artikelundertecknarna…

3.  Många har släkt och familjer, det visar bland annat vittnesmål från Migrationsverkets tjänsteman på plats: ”De allra flesta utvisade afghaner möts av sina familjer, vårt mottagningscenter i Kabul står tomt.” – 31 augusti 2017.

Och som jag skriver i texten De här unga männen med sina starka drivkrafter och visioner behövs för att ”bygga landet”, sitt eget land handlar det här om driftiga unga män som säger sig nu vara de som “bygger landet” (Sverige). Sverige är redan byggt medan deras medborgarskapsland behöver byggas upp. Där kan de göra en verklig insats och det kan man bara hoppas att de gör när de kommer tillbaka till Afghanistan.

De 85 artikelundertecknarna skriver också:

De afghanska ungdomarna, av vilka merparten välkomnades 2015, är ofta mycket välintegrerade och stora resurser har redan investerats i dem. De talar svenska och har byggt upp nätverk. De vill fortsätta utbilda sig eller börja arbeta.

Asylrätten, utlänningslagen har inget att göra med att det samlades an massa människor, inklusive landets statsminister, på Medborgarplatsen i september 2015 under plakat där det stod “Refugees welcome”! Inte heller har den något att göra med hur “välintegrerade” människor är eller påstås vara, eller på att de “vill fortsätta utbilda sig eller börja arbeta.” Asylrätten är reglerad i utlänningslagen. Man kan också få information om den på Migrationsverkets hemsida. Inget av det som artikelförfattarna nämner i stycket ovan har något med rätten att få asyl eller uppehållstillstånd i Sverige att göra.

När man debatterar – och särskilt när man kräver något – är det alltid bra att “get your facts straight”.

© denna blogg. Vid ev citat, vänligen länka till originalinlägget.