En läsare skriver, efter att ha läst inlägget En migga: “Det var ju inte många barn bland de här männen…”:
Något som jag aldrig sett nämnas är att personalen på boenden för ”ensamkommande” mycket väl vet ungefärlig ålder på dem. Jag har pratat med flera som varit anställda på dessa hem, och även med gode män. Samtliga säger att mer än 70 procent var över 18 år; en del långt över 18.
Dessa ”barn” kunde öppet sitta och ringa hem till sina fruar och sina barn. Det fanns dock också ”barn” bland dem, eller snarare ungdomar som var eller kunde vara under 18 år gamla. Det fanns, bland dem som kom, en del killar som personalen tyckte riktigt synd om. De var klart under 18 år och hade sett sina föräldrar dödas framför sina ögon. De led uppenbart av posttraumatisk stress.
Men de flesta var alltså unga män och de gode männen sade att de inte ville skvallra på männen utan att det var Migrationsverket som skulle avgöra deras ålder. De var kanske måna om sina bidrag som gode män…
Kommentar:
Jag har skrivit mängder av texter och publicerat berättelser från anställda vid HVB och familjehem genom åren, ända sedan ca 2009!
Här kan man läsa en del av dem.
Så det har skrivits och berättats. Det är bara det att de så kallade ansvariga aldrig brytt sig om det. Liksom inte journalister på större medier heller. Precis som de under långt mer än ett decennium också undvek att granska hur det stod till med de så kallade apatiska barnen, trots att många slog larm.
Som jag skrev i det inlägg som länkas till ovan, i den allra första meningen i det här inlägget:
Apparaten kring dessa män har varit så framgångsrik att till och med riksdagsledamöter och myndighetspersoner låtit sig dras med. Journalister likaså. Det har förstås varit bekvämare att svälja de välformulerade skriverierna från aktivisterna, de som hela tiden stått bakom afghanska asylsökandes ålderslögner. Aktivisterna, som ju dessutom också måste känna till att även faktiskt minderårigas eventuella asylskäl enligt lag utreds på samma grunder som vuxnas och alltid gentemot deras medborgarskapsland.
Slutkommentar:
Kanske börjar en eller annan journalist som läser detta och annat i ämnet här på sajten genom åren, fundera på om han/hon ska våga sig in i detta getingbo. Kanske med hopp om att tilldelas Stora Journalistpriset eller någon annan utmärkelse, att någon tar sig an det som jag redan skrivit om här i över ett decennium? Men troligen inte, fegheten och den relevanta rädslan för drev och ”brunsmetning” när sanningar och fakta presenteras (!), är för stor. Gissar jag. Men jag kan ha fel…