Förstora och klicka på textrutan för att läsa texten i Svenska Dagbladet.

Läs också om en del som blir kristna:
•  Om asylsökande som konverterar till kristendomen – 4 maj 2017
•  En migga: ”Att falskeligen konvertera är bara ett av många verktyg i verktygslådan för den som vill få asyl trots avsaknad av asylskäl”. – 4 maj 2017
•  Kommentar till min text i Svenska Dagbladet av Christoffer Abrahamsson, präst i Betlehemskyrkan Stockholm, samt min replik på den. – 8maj 2017

Efter min artikel i Svenska Dagbladet om asylsökande som blir kristna under asylprocessen, får jag nu uppgifter från tre olika håll om att allt fler unga afghanska asylsökande män anger att de är homosexuella när asylskälen inte räcker. Jag frågar en fjärde person, en migga, om vederbörande har märkt av detta.

Miggan svarar:

Ja, det är mycket vanligt. Och nyligen hade jag ett ärende som handlade om att en ung man kom på att han är homosexuell efter att han fått avslag och får då PUT. Efter en tid ansökte personens nyblivna fru om uppehållstillstånd på anknytning till den homosexuelle före detta asylsökaren, som nu mirakulöst blivit heterosexuell…

Det finns ju egentligen inte så mycket mer att berätta om just det här ämnet. Det är sånt som händer hela tiden liksom. Knappt man reagerar längre, faktiskt.

Produktionspiskan viner. Det ska pumpas ut beslut på löpande band här och vi blir klockade värre än ackordsarbetare.

Jag undrar, som så många gånger tidigare, varför man i Sverige, och bara i Sverige, absolut inte vill höra talas om att det kan förekomma asylbedrägerier? Vad är det i den svenska kollektiva hjärnan som gör att så många slår bakut när det berättas om att människor som tar sig hit i hopp om ett bättre liv men utan de skäl som anges i utlänningslagen för att de ska få leva, bo, utbilda sig och försörjas av skattebetalare i Sverige; ljuger om att de blivit kristna och homosexuella; ljuger om sina identiteter, sina åldrar, sina namn, sina nationaliteter. Alla andra brott anser man ska beivras och bestraffas, men dessa – faktiskt – grova brott och bedrägerier ska på något sätt ses mellan fingrarna med och de som påtalar dem blir istället “skyldiga” och kallade både det ena och det andra. Varför? Varför vill svenska regeringar, riksdagsledamöter, medier, allehanda aktivister och godhjärtade hjälpare inte veta när bedrägerier begås i stor skala mot deras land? Miggan har en tydlig och klar förklaring:

Jag tror det handlar om godhetssignalering. Media och etablissemangspolitiker har ju lyckats förknippa all kritik mot rådande migrationspolitik med främlingsfientlighet, rasism – egentligen och rent ut sagt: ondska. Så när någon försöker belysa problemen, ser opportunister sin chans att plocka godhetspoäng genom att attackera den som vågar påtala problemen.

Man vinner ju social status på att inte vilja se problemen med migrationen! Och då kommer såklart folk att hänga på. Sanningen och kritiskt tänkande är egentligen bara viktigt för en liten andel av befolkningen. De flesta följer bara vad som är opportunt att tycka, oavsett om det är sant eller inte.

Skulle vinden vända, och det plötsligt blir opportunt att kritisera migrationen så skulle alla dessa vända på en femöring.

Så måste det vara. Men det besvarar ändå inte frågan: Varför ser man på och accepterar när ens land blir bedraget? Och varför är det accepterat att utomeuropeiska personer utan risk för sanktioner kan begå bedrägerier  medan en svensk som gör samma sak inte belönas för det utan bestraffas? Varför?

Nog måste det väl vara något allvarligt fel på människor som totalt vägrar se den faktiska verkligheten? Handlar det om kollektivt hjärnsläpp? Eller en dumskallarnas sammansvärjning?

 

© denna sajt. Vid ev citat, vänligen länka till detta originalinlägg.