Det är mer än åtta år sedan myntade jag begreppet “inbördeskrigsliknande situationer”. Men vad hjälpte det?

Att sådana skulle bli vardag visste jag, alla tecken tydde på det. Ingen ville höra sådana trista förutspåelser… Men hur skulle det kunna bli annorlunda när politikerna tillåtit och tillät, rentav uppmuntrade en fullständigt ohämmad, vansinnigt stor och ofta bedräglig asylinvandring från jordens mest våldsamma länder? Det borde ju till och med tämligen ointelligenta människor ha kunnat räkna ut.

Men förmågan att se framåt, att tänka längre än deras ovanligt korta näsor räckte, att inse vad konsekvenserna av deras mångkulturella experiment skulle bli, det hade inte politikerna i Den Humanitära Stormakten. Och lyssnade på varningar gjorde de absolut inte. Det är många jag försökt “väcka” genom åren, det har varit mer eller mindre som att hälla vatten på gäss.

Såväl höger- som vänsterregeringar och i princip alla partier i riksdagen (med undantag av Sverigedemokraterna) skapade ett system där det var fritt fram för alla och envar att ta sig till Sverige, ställa krav utan motprestationer, kosta stora pengar och utöva sina hemländers kulturer som är så främmande för ett fredligt och tidigare så tryggt land som Sverige. Och svenskarna stod där med öppna armar och handhjärtan, tillitsfulla så till den grad att de måste ha framstått helt obegripligt för alla hundratusentals människor som kom hit. Länge trodde svenskarna blåögt att “integration” var något som alla hitkomna också önskade, fortfarande finns det svenskar som faktiskt tror det. De vill inte se hur det ser ut i Sverige idag, de vill inte ens tro sina egna sinnen. Men den gruppen har minskat…

Svenska politiker struntade i att dra lärdom av hur de andra nordiska länderna agerade. De varken förstod eller erkände att de lät Sverige förändras till allt annat än ett välfärdsland för alltid. De utsatte med berått mod sitt eget folk – sina kvinnor, sina barn – för stor fara i deras dagliga liv. De tillät att vad deras förfäder byggt och skapat: en fredlig och trygg värld, revs ner och byttes mot urskillningslöst skjutande och dödande. Att antalet våldtäkter per capita blev bland världens högsta. Att ohyggligt vidrigt djurplågeri blev vanligt. Att barn – barn! – rånades, hotades och misshandlades. Att hot, trakasserier och våld riktades mot poliser, ambulansförare, sjukhuspersonal, lärare, domare, socialarbetare, busschaufförer etc, etc, etc.

Nej, man ville inte höra mig tala om “inbördeskrigsliknande situationer”, inte alls. Det var alltför svartsynt, alltför “negativt”. “Man måste vara positiv, man måste tro att det blir bättre, sa människor till mig. “Det måste man inte alls när man ser åt vilket håll det barkar med accelererande fart”, sa jag, men det var som att tala med väggar. Ändå har allt jag förutspått slagit in. Och allt jag nu förutspår kommer också att slå in. Att säga så, förresten, ska man inte heller, det går emot Jante-lagen. Men jag har ju haft rätt hela tiden och jag har ju larmat i mina nästan dagliga texter på min sajt, i alla år. Allt har stått att läsa, men det har inte fastnat hos det märkliga folk som tycks lida av ett farligt godhetssyndrom som gör dem verklighetsblinda och -döva.

Så här skrev jag i inlägget Jag var ganska ensam när jag myntade uttrycket ”inbördeskrigsliknande situationer”… den 2 mars 2017

När jag för fem, sex år sedan sa till vänner att jag på allvar oroade mig för kommande konflikter inom Sverige när våldskultur möter icke-våldskultur och helt olika världsbilder, normer, tänkande, rättskänsla, syn på livet och döden etc står mot varandra; när jag kallade det för ”inbördeskrigsliknande situationer”, bemöttes jag med stor skepsis, för att inte säga stark misstro. Jag visste att jag hade rätt men jag var ganska ensam när jag myntade uttrycket ”inbördeskrigsliknande situationer”. Snälla och välvilliga, kortnästa (i meningen ”som inte tänker längre än näsan räcker”) svenskar tyckte att jag var ”elak” och alltför svartsynt som ens kunde uttala något sådant. Men nu är vi sedan något/några år redan där, alla ser det, alla vet det. Och värre blir det. Och synligt för alla som inte har skygglappar och öronproppar. Om inte annat så genom rapporteringen om en del av alla de ohyggliga brott som begås varje dag. Men också genom egna erfarenheter. Samhället är förändrat i grunden, ingen kan förneka det. Utom alltså de kortnästa och de skygglapps- och öronproppsförsedda.

Klicka på textrutan för att läsa artikeln på Svenska Dagbladets sajt.

Nu, snart nio år senare när allt har slagit in och det inte finns någon återvändo, då skriver också Wilhelm Agrell, betitlad seniorprofessor att:

Samhällets våldsmonopol, själva kännetecknet för en suverän fungerande statsmakt, har bit för bit gröpts ur och finns inte längre. Det väpnade kriminella våldet får effekter som alltmer liknar terrorismens.

Och han talar om

Den inre väpnade konfliktens destruktiva dynamik.

Han skriver nu många år senare i sin artikel i Svenska Dagbladet – detsamma som jag skrivit om under många, många år:

Läget i de våldsutsatta områdena beskrivs ibland som en krigszon och i de ögonblick som skjutningar och sprängningar inträffar är det krigszonens referensramar som osökt äger giltighet, de trasiga fasaderna, skjutna liggande på trottoaren. Hänvisningen till krig är kanske överdriven och alarmistisk men fenomenet inre väpnad konflikt kan bidra till att synliggöra dynamiken i ett skeende med stor destruktiv potential för ett samhälle.

Jag har kallat det “inbördeskrigsliknande situationer”, Agrell talar om “inre väpnad konflikt”. Det är i princip samma sak. Det tog honom 11 12 år längre tid än för mig att komma fram till den formuleringen. Eller kanske till att våga uttala den…

Agrell skriver också:

Ett andra återkommande särdrag är att den inre väpnade konflikten påverkar och i förlängningen slår sönder elementära samhällsfunktioner och människors vardag och i extremfallen deras överlevnadsmöjligheter, något som förr eller senare resulterar i flykt, där de som i tid varseblir konfliktutvecklingen och har materiella och mentala förutsättningar är de som flyr först.

Så sant, så sant. Många har redan lämnat landet, många planerar, och ytterligare många kommer att fly Sverige i en nära framtid. En asylinvandrad vän frågade mig:

Varför vill svenskarna ge bort sitt land?

Vad svarar man på det? Att svenskarna är helt enkelt ett unikt och obegripligt folk som saknar sin like på jorden. Att de hellre lägger sig på rygg och låter sig trampas på än står upp och slåss för sitt land. För mig som finländare är den svenska mentaliteten och sättet att agera fullkomligt ofattbart.

Det här är vad svenskarna låtit ske i det forna folkhemmet, det land deras förfäder byggde med blod, svett och tårar. Det här är vad svenskarna har tillåtit raseras framför sina ögon och vad de har bestulit sina barn på.

Agrell igen:

Samhällets våldsmonopol, själva kännetecknet för en suverän fungerande statsmakt, har bit för bit gröpts ur och finns inte längre. Samhällets institutioner har reducerats till en av många våldsutövande aktörer. Det väpnade kriminella våldet får i detta avseende effekter som alltmer liknar terrorismens och muterar i värsta fall i en sådan riktning där gränsen mellan de två suddas ut. Allt detta är djupt oroande och ohållbart, landet brister sönder i ett mycket fundamentalt avseende.

Självklarheter för mig sedan länge, uttryckta mycket tydligt och klart av Agrell, helt utan hymlande och ängsliga sidoblickar på eventuella stämplar med klatschiga epitet som”rasist” och “islamofob”och liknande, färdiga att användas. Texten avslutas med:

Allt detta är sådant som borde ha uppmärksammats och motverkats medan tid var.

Just det. Vi var förvånansvärt få som gjorde det. Men det var som att spotta i orkanliknande motvind. Nu är det för sent.

© denna sajt. Vid citat, länka till originalinlägget.