Den 15 maj i år skrev jag så här på bloggen: ”På lördag kväll samlades vi, ett femtiotal personer, till avskedsfest för vår vän och kollega Kai Jaskari, nyhetschef och reporter på finska nyheterna Uutiset på Sveriges Television.” När Jasse åkte iväg på nya äventyr, som frilansreporter i  Ungern och länderna runt omkring, var vi många som var glada för hans skull men också ledsna för vår egen: för att vi inte längre hade närkontakt med honom, för att vi helt själviskt ville ha honom kvar. Det går inte många dagar utan att vi tänker på Jasse, om inte annat så vid fredagskaffet då det plötsligt går åt mycket mindre glass och bullar… Men också när vi spontant minns hans upptåg och hyss, hans briljanta intelligens och sociala förmåga, hans humor men också stringens och närvaro när den behövdes i hans jobb som reporter och nyhetschef. Som tur är får vi ibland små inslag från honom och det känns att han fortfarande är en av oss. Så här slutade jag min bloggtext den 15 maj: ”Jasse, vi kommer att sakna dig jättemycket! Men när du kommer tillbaka så firar vi igen på Hanoi Bar!”

Här följer Jasses gästbloggning från hans nya verksamhetsland, Ungern:

OM HÄRLIGA UDDA MÄNNISKOR

”Bassamekurvaanaya!” ryter min taxichaufförkompis på ungerska när han tycker att andra bilister kör för långsamt. Det som han säger är inte barntillåtet och sättet han kör på är definitivt inte  barntillåtet.

Ede heter han. En före detta balettdansör som numera kör tango med sin bil. Man undrar vad är det som gör att människor blir vänner. Det finns ingenting i Ede som tilltalar mig. I alla fall inte från ytan. Jag är vulgär men han är så pass mycket mer vulgär att det gör mig nästan illamående. Har vi en liten fest på min balkong skriker han om sina sexupplevelser och -fantasier som om det inte fanns några grannar. Men det finns en sak hos Ede som gör honom mycket attraktiv: han öppnar sin hjärta eller sin själ eller sina inälvor eller vad-vill-vi-nu-kalla-det-för-nånting. Det innebär att jag har vunnit hans förtroende så att han kan berätta om sina sorger och glädjeämnen – för mig.

Sådana vänner har jag också i Sverige. Och nu vill jag inte höra något nonsens om att ”svenskar är så kalla och ytliga”. Eller att ”finnar är så kyliga och tillbakadragna”. Det stämmer inte. Troligen hittar man alla dessa arketyper av människor i varenda del av världen – med smärre kulturella variationer. Jag har träffat hypertrendiga ungtuppar i Saigon. Superhjärtliga finansmäklare i London. Hur-tråkiga-som-helst-anarkister i Berlin. Och hur-materiella-som-helst frisöser i Debrecen. Det tar sin tid att hitta sådana vänner som faktiskt kan öppna sitt inre för en. Och just därför saknar jag människor som Merit, Marjaana, Olli, Hannu, Jocke, tja, nu ska jag inte göra listan mycket längre eftersom det skulle innebära att jag ändå skulle glömma någon.

Tilulii, säger jag, och hoppas att världen blir bättre. Men om det inte blir så, hoppas jag i alla fall att mina vänner mår bättre och bättre.