Foto Karin Birge Schultz
Nuri Kino. Journalist, författare, filmare, eldsjäl – allt i ett. Också känd som grundare av och ledare för A Demand For Action, en organisation som på kort tid etablerats i många länder. Och flitig skribent i bland annat Svenska Dagbladet, Dagen, Huffington Post.
Året var 1976. Jag trodde att jag var elva år men ingen visste hur gammal jag var egentligen. Det var midsommarafton. Jag drömde att jag var blond och blåögd och hette Peter, det hette tre andra i min klass. Mamma avbröt min dröm, hon väckte mig och sade jag måste göra mig i ordning och åka och hjälpa pappa i salongen. Jag suckade. Ingen annan jobbade den här dagen, tänkte jag. Ute var det blåsigt, de blonda och blåögda hade förutspått det, det brukade alltid vara dåligt väder på midsommarhelgen.
Jag tog 754:an, bussen som gick från Geneta till stan. Den var nästan tom. Men i salongen var det fullt. Pappa Davut, som av de blåögda döpts om till David, var vresig, jag var sen och golvet var fullt av hår. Jag hängde av mig jackan och sopade rent, sedan tvättade jag nästa kunds hår. Det satt fyra gubbar och två pojkar i min ålder i kö i soffan och väntade på att bli klippta. Mot kunderna var min far alltid mycket trevlig, han var ett socialt geni.
Han tittade på mig och utbrast: ”Jag har ju sagt åt dig att inte ha för mycket schampo, det blir bara löddrigt och tar tid att tvätta bort. Och använd fingertopparna, det ska kännas som massage”. Jag hade använt naglarna när jag tvättade kundens hår.
När jag fick en stunds andrum tittade jag på de två blåögda pojkarna och drömde mig bort där jag stod vid skyltfönstret. Alla andra hade stängt: konditoriet, klädaffären, skomakaren, musikaffären, optikern. Men inte Salong Seyhan. Nej, pappa skulle ha öppet på midsommarafton, han hade ju ingen relation till dagen. Jag serverade kaffe, te och vatten samt kakor. Det var en upplyftande stämning i butiken. Från det lilla köket på två kvadratmeter knastrade radion. I mitt inre föreställde jag mig hur de två pojkarna skulle få äta en massa god svensk mat, dansa runt den konstiga långa stången med blommor och blad och leka sig igenom en hel helg. Tänk att få vara svensk…
”Sluta dagdrömma”, skrattade en av lokalpolitikerna, när han ertappade mig med att visualisera en svensk familjs midsommarfirande. Han ville ha en av tidskrifterna. Jag hämtade den, Lektyr hette den och var prydd med en naken kvinna. Generad hämtade jag den och gav den till honom.
Den 20 juni i år fick jag på Facebook av journalisten och Södertäljeprofilen Andreas Henriksson veta att Conny Andersson, mångårigt socialdemokratiskt kommunalråd och kommunstyrelseordförande i Södertälje i många år, gått bort. En av pappa Davuts kunder och vänner.
Det finns något nostalgiskt över den tiden för många av oss som invandrade till Sverige på 70- och 80-talet. Speciellt över den tidens socialdemokrati, den tidens sossar, av oss sedda som verkliga hedersknyfflar.
Jag var alltså barnarbetare i min fars frisörsalong på Badhusgatan i Södertälje. Dit kom många av dåtidens kommuntoppar och lilla nyfikna jag fick ta del av en massa politiksnack och skvaller. Med tiden fick jag också träna mina färdigheter i barberandets ädla konst. På andra sidan gatan, mittemot salongen, fanns Lagerwalls musik. I min familj är vi för evigt familjen Lagerwall tacksamma för att de hjälpte min far. Vad än han behövde så fixade de det, han var ju analfabet, pappa Davut-David Seyhan Kino. Butiken bredvid var Stora konditoriet, de som jobbade där brukade också hänga hos Davut. En del av de anställda, tanten som drev konditoriet, var lite vrång tyckte jag. Jag skulle kunna skriva en hel bok om hur Sverige och svenskarna omfamnade oss! Och om frisörsalongen.
När jag var trettiotre år fick jag äntligen veta när jag var född. Jag åkte till Midyat i sydöstra Turkiet och bad en diakon öppna en gammal dopbok och där stod det att jag döptes den 24 maj 1966, en vecka efter att jag föddes den 17 maj. Det här fotografiet, där min pappa klipper min ingifta morbror Samuels hår inför hans bröllop, är från den dagen.
Jag minns att jag satt på ett tak i Midyat 1999 och undrade hur alla firade midsommar. Var jag än befinner mig så är midsommar viktig för mig, den är en del av mitt nya jag. Jag har inte blivit blond eller blåögd och jag heter inte Peter men jag har etablerat en del av mitt svenska jag.
De går bort, en efter en. Turen kom nu till Conny Andersson, s-märkt kommunalråd av den gamla stammen och en av pappa Davuts kunder och vänner. I morgon ska jag tända en cigg och lägga på Conny Lagerwalls grav, det gjorde pappa fram till dess att han själv gick bort. Conny Lagerwall brukade nämligen tjuvröka i pappas salong. Jag ska besöka min fars grav och berätta om Conny Andersson, om de inte redan har börjat skvallra tillsammans i himmelen eller var de nu befinner sig.
Nu fäller jag en tår … Må ni vila i frid alla ni som har lämnat oss.
Det är Midsommarafton och jag är hemma i Sverige i år. Jag undrar om någon kommer att bjuda mig på fest?
Skål och Glad Midsommar pappa, Conny och Conny och alla andra som gjort mig till den jag är!
Tidigare Be my guest-texter av Nuri Kino:
• Be my guest 1 – Nuri Kino – 22 juni 2005
• Be my guest 3: Nuri Kino – 30 juni 2005
• Be my guest 8: Nuri Kino – 6 december 2o05
• Be my guest 10: Nuri Kino – 10 december 2005
• Be my guest 11: Nuri Kino – 13 december 2005
• Be my guest 16: Nuri Kino – 22 december 2005
• Be my guest 18 – Julafton: Nuri Kino – Julafton 2005
• Be my guest 19: Nuri Kino recenserar en bok – 14 januari 2006
• Be my guest 22: Nuri Kino – 3 februari 2006
• Be my guest 25: Nuri Kino – 9 februari 2006
• Be my guest 27: Nuri Kino – 24 februari 2006
• Be my guest 30: Nuri Kino – 23 mars 2006
• Be my guest # 31: Nuri Kino – 5 april 2006
• Be my guest # 98, Julafton: Nuri Kino – Julafton 2013
• Be my guest # 104: Julafton Nuri Kino – Julafton 2014
• Be my guest # 111 Nuri Kino – 6 juni 2015
• Be my guest # 116 Juafton, Nuri Kino – Julafton 2015
• Be my guest # 121: Nuri Kino – 3 oktober 2016
• Be my guest # 122 Julafton: Nuri Kino – Julafton 2016