Klicka på text- och bildrutan för att läsa hela artikeln i GöteborgsPosten.
Det här är en viktig text för politiker, myndighetschefer, skolpersonal, socialmänniskor, asylboendepersonal, miggor, poliser – ja egentligen alla – att läsa. En, som jag ser det, utmärkt sammanställning av hur det borde ha agerats, vad man borde ha gjort. Samt att man dessutom borde sett till att tiotusentals personer utan rätt att vistas här, inte hade stannat illegalt i landet, förstås.
I sin text säger Thomas Gür komprimerat och välformulerat det som han, Mauricio Rojas, jag själv och en del andra sagt och hoppats på gehör för under mer än 20 års tid. Utan att lyckas. Vilket det inte kommer att göra nu heller, drygt 20 år för sent.
Sverige är ”a lost cause”. Det är tyvärr min absoluta övertygelse. Jag har sett utvecklingen i över 20 år som asylombud och som engagerad i asyl- och migrationsfrågor sedan först 1989 men mer aktivt sedan 1995. Som skribent har jag de senaste 12 åren (sedan jag började blogga) haft kontakt med hundratals och åter hundratals människor i ”branschen”, som berättat den ena mer hårresande historien än den andra. Via bloggen har miggor och andra larmat, larmat och larmat. Utan resultat. Sverige är sedan länge redan förlorat som rättsstat, som tryggt välfärdsland, som Sverige, helt enkelt. Thomas Gür säger i slutet av sin text, efter att ha lagt fram en mängd åtgärder som borde sättas in:
De föreslagna förändringarna kommer att bli mycket besvärliga att genomföra. Att inte genomföra dem kommer dock att leda till än större besvär, för att uttrycka det milt. Endast naiva personer kan tro att vi skulle ha en lätt resa framför oss.
De föreslagna ändringarna skulle jag vilja kunna tro kunde vara en mycket svår, men ändå möjlig, väg till att försöka ha kvar åtminstone rester av vad som ännu för bara något drygt decennium sedan var en relativt trygg välfärdsstat. Men, som sagt: jag tror inte för ett ögonblick att det är möjligt. Sverige är ljusår ifrån sina nordiska grannländer där politiker och regeringar tagit ansvar för sina länder och folk. Svenskarna har bevisligen inte den självbevarelsedrift som andra folk har. De har målat in sig i sina hörn där de för liv och pina inte vill kalla spadar för spadar och där de vägrar se den faktiska verkligheten för att den inte sammanfaller med deras idealbilder som de krampaktigt håller fast vid.
Sverige är ett land där det till och med finns en rörelse som mobiliserat och agerar nästan hysteriskt hårt och starkt för att pressa fram en ”amnesti” – ja, de rent av kräver det (med vilken rätt vet jag inte…) – för sannolikt till största delen vuxna män från en kultur som är en av de allra mest fjärran från den svenska. Alltså män som inte befunnits ha asyl- eller skyddsskäl. Den aktivistiska rörelsen kräver som sagt att dessa män ska få stanna här och att utlänningslagen inte ska gälla dem. Att Migrationsverket och migrationsdomstolarna ska bortse helt från lögner om ålder, nationalitet, bakgrund och asylhistorier och att de här personerna – för att rörelsen så önskar – ska få leva, bo, få utbildning och försörjas av skattebetalare i Sverige för att den, rörelsen, har bestämt (!) att de är barn, till och med, som de säger: ”våra barn”. Och partiledare och andra ledande politiker, de som ska ta ansvar för landet, hoppar på aktivisttåget utan att blinka.
Att i ett sådant land kunna genomföra något av det Thomas Gür räknar upp i sin text är orealistiskt. Tyvärr. Åtgärdsförslagen är bra. De fungerar. I andra länder, inte i Sverige.