Klicka på textrutan för att komma till artikeln på Det Goda Samhället.
Jag blev via en text av Gunnar Sandelin – Heder åt danskarna! – på sajten Det Goda Samhället, där det länkades till en text här på min sajt, påmind om vad jag själv skrev för sex år sedan:
• Om det första programmet i Radio24syv:s serie Danmarks Röst. – 1 juli 2014. Ur texten:
Det jag slogs mest av när jag lyssnade var tonen hos programledaren, så olik den ofta lätt hätska och grötmyndiga tonen hos svenska program- och debattledare. Och avsaknaden av det lite svårdefinierbara begreppet ”politisk korrekthet”, helt enkel avsaknaden av underliggande politiska hänsyn och ”fingrar-i-luften”. Tonen och atmosfären var en helt annan än i svenska motsvarande program (oavsett ämne). Det fanns en respekt för den medverkande och en genuin nyfikenhet hos Mikael Jalving, som man alltför sällan upplever i svensk radio (däremot i finsk och finlandssvensk). Han lät Gunnar Sandelin tala till punkt och avbröt inte hela tiden på ett oartigt och abrupt sätt som svenska journalister och programledare så ofta gör (för att de hellre vill höra sina egna röster?). Mikael Jalving var också, till skillnad från väldigt många av sina svenska kollegor, ordentligt påläst.
Klicka på textrutan för att komma till sajten Kvartal.
Idag, och sedan några år tillbaka, finns tack och lov bland annat, inte enbart men kanske främst, sajten Kvartal, där tonen hos programledarna inte alls är av samma ofta just grötmyndiga och lätt arrogant överlägsna sort som man alltför ofta hör i till exempel Sveriges Radios aktualitetsprogram. På Kvartal är de intervjuande, de som leder samtalen pålästa, kunniga och talar korrekt svenska. De låter sina inbjudna gäster – som kommer från alla möjliga håll i samhället – framföra sina åsikter och tala till punkt utan att avbryta på det ofta abrupta sätt som de alltför ofta gör i Sveriges Radio.
En brasklapp: Det finns en del riktigt bra och kunniga reportrar och programledare inom Public Servicebolaget Sveriges Radio, men de är i försvinnande liten minoritet och det är de andra, de lite gapigare, de som inte kan dölja sina egna anti- och sympatier, som är i majoritet. Tyvärr.
Kommentar: Fri, öppen, rak, orädd debatt och dito fria, öppna, raka, orädda samtal där alla – jag upprepar alla – på riktigt kan känna att de faktiskt kan uttrycka sig just fritt, öppet, rakt, oräddt (!) är både självklart och livsnödvändigt i ett civiliserat, demokratiskt samhälle. För att det ska fungera krävs bland annat viss bildning och gedigna kunskaper i landets officiella språk som är svenska, så att alla som talar, debatterar, diskuterar verkligen förstår varandra. Och att klimatet, samhällsklimatet, är sådant att olika åsikter och tankar kan framföras utan risk för repressalier på arbetsplatser eller elaka påhopp i sociala medier etc.
Klicka på textrutan för att läsa artikeln på Svenska Dagbladets sajt.
Stig Strömholm skriver i Svenska Dagbladet den 22 augusti ”om ett språkbruk som vittnar om en djupgående misstänksamhet mot bildning” och tar bland annat upp skillnaden i betydelse, i nyans mellan ordparen prata/tala och titta/se. Här citat enbart om ordparet ”prata”/”tala” och ”titta”/”se”:
Här görs nu emellertid utan varje illusion om framgång ett försök till sådan plädering på några få punkter. I centrum står två ordpar: ”prata”/”tala” och ”titta”/”se”. De utgör den quichottiska attackens väderkvarnar. Hoppla, min Rosinante!
Den grekiska antiken brukar gärna nämnas som demokratins vagga. Någon fridsam civilisation var det sannerligen inte, men man gav sig ibland tid att tänka efter. Tidsströmmen flöt trögare än idag. En atensk politiker som verkade på 400-talet f Kr beskrevs av en eftertänksam iakttagare med orden ”Àristos laleín, adýnatos légein”. Det uttydes: ”Mycket framstående i att prata, oförmögen att tala”.
Mellan ”tala” och ”prata” finns en tämligen naturlig skillnad i både saklig innebörd och stil. Ett utvecklat kulturspråk har råd att respektera den skillnaden. Flera år före den händelse som just återgivits började författaren till dessa rader att föra en lista över användningen av dessa två verb i svenska massmedier men gav snart upp. ”Prata” bredde ut sig som en gräsbrand, och ”tala” sjönk i samma takt ned i den vårdade prosans ständigt allt bredare och djupare massgrav.
Kommentar: Allt hänger samman. Den som behärskar, på djupet behärskar, sitt språk – det officiella språk som är Sveriges – sin historia, är hyfsat bevandrad i sin kultur och litteratur och i frågor av betydelse för samhället, och som klarar av att tänka självständigt trots massiv enkelspårig påverkan i skolor och på arbetsplatser, kan också både tala/prata och titta/se och därmed bidra på olika plan och områden med sina åsikter och tyckanden samt lyssna på andra med andra åsikter och tyckanden.
Allt hänger samman.
Slutkommentar: När jag läser min egen kommentar ovan, inser jag att man i Sverige är oceaner ifrån att klara det jag skriver om. Oceaner. Att behöva konstatera det är smärtsamt.
Allt hänger samman.