Klicka på textrutan för att komma till artikeltexten.
Åsa Lindhagen
Foto: Lieselotte van der Meijs
Hur är det möjligt att en person kan agera som det miljöpartistiska socialborgarrådet Åsa Lindhagen gör? Hur är det möjligt i ett land som vill framstå som en civiliserad rättsstat? På vilket sätt är agerandet ett resultat av ”representativ demokrati”?
Klicka på textrutan för att läsa artikeln.
Det är alltså dessa personer hon ömmar för:
Polisen kunde i söndags gripa sex pojkar efter ett rån och ett rånförsök på Södermalm. I det ena fallet hade en person blivit bestulen på sin mobiltelefon efter att ha blivit slagen i ansiktet. I den andra incidenten utsattes en person för ett rånförsök på Katarinavägen där flera pojkar på cykel använt ett knivliknande föremål.
————–
I söndags kväll blev också en äldre kvinna rånad på sin guldkedja av två yngre män på Katarina kyrkogård. I måndags vid lunchtid inträffade även ett rånförsök i närheten av Björns trädgård på Södermalm. Två yngre män ska då ha hjälpts åt för att slita av en halskedja från en äldre kvinna.
Enligt artikeln Så ska staden hantera gatubarnen i StockholmDirekt (länkad till i textrutan högst upp till vänster), vill alltså Åsa Lindhagen (MP), nu se flera åtgärder för att hantera vad som här kallas ”Stockholms 200 gatubarn” trots att de inte på något sätt är ”Stockholms” utan ”marockanska gatubarn och vuxna i Stockholm”. Hon
…vill se nya mötesplatser där barnen känner sig tryggare än på socialkontoret och med specialutbildad HVB-personal.
————-
Det är oerhört allvarligt när vi har barn i gatumiljö som far illa.
Allvarligt talat, hon vill alltså att personer (långt ifrån alla barn) som antingen vistas här helt olagligt eller som har ”okynnessökt” asyl (Marocko är inte ett land i krig) ska få ”mötesplatser där de känner sig trygga”, mötesplatser bekostade av oss som utsätts för deras hänsynslösa och brutala våld vid rån och våldtäkter? Vad ska hon föreslå för oss för att vi ska känna oss trygga? Det är ju ändå stockholmarna hon företräder och deras pengar som betalar hennes höga lön. Eller får hon bidrag från marockanska staten för sin verksamhet och är det i så fall inte en verksamhet hon borde bedriva utanför sitt politiska uppdrag?
Vad gör politiker i andra partier i Stockholms stadsfullmäktige åt detta? Det är inte rätt att en politiker, avlönad av oss som bor här, har makt att agera ”godhjärtad hjälpare” åt våldsamma, kriminella personer från Marocko och andra länder.
Samma politiker, miljöpartisten Åsa Lindhagen, valde hösten 2015 att med skattemedel stötta ett boende i Stockholm för utomeuropéer som illegalt befann sig i Sverige och varken sökt – eller ämnade söka asyl – i Sverige.
Detta skrev jag om på sajten Det Goda Samhället den 3 november 2015:
Klicka på textrutan för att komma till artikeln.
Ur texten:
Märkligt i sammanhanget är också att ordföranden i Stockholms socialnämnd Åsa Lindhagen (MP) ensam i ett så kallat ordförandebeslut den 1 oktober 2015 beslutat följande:
Organisationerna Islamic Relief och Katarina församlings behov av tre samordnare för att möjliggöra fortsatt flyktingmottagande, tillgodoses genom utbetalning av ekonomiskt stöd om 300 000 kr för ändamålet.
Här döljer Åsa Lindhagen sanningen, hon kallar verksamheten ”flyktingmottagande”, trots att hon vet att det enbart är Migrationsverket som ansvarar för och bekostar sådant.
Läs också ”…på uppdrag av Stockholms stad.” – 5 december 2015. Ur texten:
Så här skriver oppositionspolitikerna i Stockholms stad Åsa Lindhagen m.fl. (MP), Rana Carlstedt m.fl. (S), Alexandra Mattsson m.fl. (V), Anna Rantala Bonnier (FI) själva i ett ett förtydligande med rubriken ”Stöd till organisationer som arbetar med mottagande av flyktingar”, daterat 2015-10-20:
Att tillhandahålla boenden för flyktingar som ej sökt asyl är inte ett kommunalt uppdrag. Men när människor flyr från terror och krig och förföljelse ska Stockholms stad stå upp för mänskliga rättigheter och ta ett medmänskligt ansvar. Vi anser därför att det är viktigt att staden är beredd att vid behov stötta organisationer som arbetar med flyktingmottagandet på ett sätt som ökar frivilligkrafternas uthållighet och förmåga att fortsätta sitt arbete.
Jag undrade då:
Vad har hänt med socialborgarrådets och hennes oppositionskamraters självsvåldiga beslut att betala ut pengar till verksamheter som inte har något att göra med kommunen? Oppositionen har ju reagerat och agerat mot missförhållandena, har därmed felaktigt utbetalda pengar återkrävts?
Det undrar jag fortfarande, drygt 1,5 år senare.
Frågan kvarstår: Hur är det möjligt att en person kan agera så här?