Fredrick Federley och jag hade i första hand kommit till Söderhamn för att vara med vid vietnamesiske Hoas s.k. motivationssamtal. Vi har tidigare berättat – och andra medier, bl.a. tidningen Dagen, har uppmärksammat – hur vietnameser behandlas av Migrationsverket. När det gäller Hoa så fick han aldrig ett ombud när han sökte asyl och därmed ingen rättvis asylprocess. Trots att Vietnam klassas som en av världens värsta diktaturer, jämförbar med länder som Kuba och Nordkorea. Han har inte fått någon dagersättning sedan februari i år trots att han på alla sätt samarbetat. Migrationsverkets metoder mot asylsökande har nu nått en nivå där vi befinner oss i Kafkaland: hur mycket man än samarbetar, hur många gånger man än kommer till deras möten, hur många gånger man än fyller i deras blanketter så fortsätter samma rundgång: "Du samarbetar inte, du måste fylla i blanketten en gång till, du måste klämma fram ett husnummer i din adress i Vietnam trots att det inte ens finns".
Jag trodde jag befann mig i Dårarnas Paradis när jag tillsammans med Fredrick Federely och Hoa satt och lysnade på de två MIG-representanterna som tuggade samma sak om och om och om igen. Hoa bröt samman och grät, de la huvudena på sned och sa att de förstod att han tyckte det var jobbigt, men att han måste fylla i blanketten till Vietnams ambassad ännu en gång med nya uppgifer (som han alltså inte har). Hoa sa att vad ni vill är att jag ska ta livet av mig så ni slipper ha mig här för det är enda sättet att bli av med mig eftersom landet som jag flytt från inte tar emot mig.
Hoa har redan tre, fyra gånger fyllt i likadana blanketter. Han har inget mer han kan fylla i. Ändå bestämmer de oberört lugna MIG-människorna efter en timmes mental tortyr (det var så Hoa upplevde det och jag måste säga att det var snudd på att jag upplevde det så också) att "då får vi boka en ny tid ganska snart då du får komma tillbaka och fylla i de uppgifter som vi saknar". Herre Gud, tänkte jag, jag måste ut, jag måste få luft. Huvudet sprängvärkte, min hjärna hade alla problem i världen att ta in och bearbeta vad jag var med om. Här satt tjänstemän från en statlig myndighet och plågade en människa till sammanbrottets och självmordstankars rand och de lyssnade inte på honom överhuvudtaget! De var som robotar och det enda som avslöjade att så inte var fallet var deras lät förhöjda ansiktsfärg.
Dessa tjänstemän med mycket stora befogenheter, med total makt över människors liv och framtid, bryr sig inte om att Hoa redan samarbetat intill sjuklighetens gräns och lämnat alla uppgifter han har lagrade i sin rädda hjärna, de bara mal på. I stället för att använda sig av medmänsklighet och de lagar som finns och säga: "Stopp och belägg! Nu har vi tillsammans gjort allt vi kan för att det ska gå att verkställa en avvisning. Det går inte. Så här kan vi inte fortsätta, det är grymt, ovärdigt, omänskligt och inte så som vi ska bemöta asylsökande. Vi meddelar att det föreligger verkställighetshinder om en ny ansökan lämnas in till Utlänningsnämnden, lagen säger ju att om verkställighetshinder föreligger så ska uppehållstillstånd beviljas".
Var finns Raul Wallenberg-andan? Raul Wallenberg, Sveriges enda riktiga nationalhjälte, skulle inte ha kunnat verka i vår tid, då är ett som är säkert. Och av hans anda, hans empati och civilkurage finns inte minsta spår inom Migrationsverket. Tvärtom, andan är mer Guantanamo-lik och förmågan/viljan till inkännande, självständigt tänkande och tolkning av lagen på mer än ett enkelspårigt sätt finns inte. Det är smärtsamt att se, det är onödigt, det är grymt och det är framförallt oerhört skrämmande hur illa det är ställt med humaniteten och det egna ansvarstagandet!