Jag filmade på Vickys igen. För en halvtimmes dokumentärfilm borde jag helst ha minst ca 30 timmar material och jag är väl uppe i mellan 15 och 20 timmar nu. Så jag filmar och filmar och lever med i livet på Vickys och på Skånegatan, mina egna hemmakvarter sedan flera decennier. Vid det här laget känner igen en massa stammisar och de har vant sig vid att se mig stå i något hörn med den stora videokameran i högsta hugg, jag tillhör liksom inventarierna. Och emellanåt lägger jag ifrån mig kameran, tar en kopp kaffe och en kanelbulle och pratar med folk. Det är som att förena nytta med nöje, verkligen.
Både på lördag och söndag jobbade både Ingela och Affe. På lördagen var Affe ute och sprang bland alla små stånd och bord och köpte konstiga skivor och mössor och slängde käft med alla han mötte. Jag följde efter så gott jag kunde, ständigt rädd att snubbla och ramla med den ganska tunga kameran. Men jag klarade mig och lyckades fånga Affe där han banade sig väg på de fulla trottoarerna.
Arne
Foto: Merit Wager
Arne kom som vanligt förbi flera gånger under de ca tre timmarna jag var där. Han skulle hämtas av någon klockan halv fyra och åka på fest någonstans, och var lite förväntansfull och otålig. Munspelet hade han med sig i fickan och det åkte upp ett par gånger och han spelade flera glada låtar medan han väntade.
Ingela
Foto: Merit Wager
Ingela jobbade på, det blir lite tungt för henne att stå ensam när Affe är ute på sina irrfärder, men hon klagar inte så mycket. Och Affe är mån om att hon inte ska behöva vara ensam länge och tänker hela tidenpå att han ska snabba sig på tillbaka.
På Vickys Livs går livet sin gilla gång. Det borde finnas ett Vickys Livs i varje kvarter , som en naturlig social samlingsplats där man handlar sina livsmedel och därmed också gynnar hårt arbetande småföretagare. Men eftersom Vickys Livs förutsätter en Affe, en Janne, en Ingrid, en Ingela och – inte att förglömma: en Arne, så är det självklart inte möjigt. Men det borde finnas små butiker som liknar Vickys Livs överallt.