”Det var du som sparkade mig på smalbena!” ”Nä, de va DU som sparka MIG!”Med glädjande glimt i ögat så fräste vi åt varandra. Det hade säkert gått femton, tjugo år sedan vi stötte ihop på en fotbollsplan. Men så gick vår hälsningsfras.
Affe spelade i något lag i något lattjo lag (Affe håller inte med mig där) och de mötte oss i Söderkamraternas IF på någon sliten grusplan i söderort. Vi var båda dribblers och ingen av oss tyckte om att den andre försökte göra en gubbe för mycket – det gagnade ju inte lagandan. Så visst kunde det hända att någon av oss gjorde en tuff brytning – ok, vår kondis var väl inte den bästa.
Efter smalbens-fraserna så kom surret igång och Affe ”öppnade Söder” – gav en kvick, initierad och rolig kavalkad om vad som just då pågick i kvarteren, kiosken, torget, butiken. En av anledningarna att överhuvudtaget stanna upp i Sofo-byn är ju att man kunde få turen att få käfta lite med en gammal grusplansantagonist.
Sista mötet. På en gross någonstans. Affe jagande med stor kundvagn. ”Det saknas på Vickys, så jag måste inhandla… Läget?” Efter vårt samtal drar Affe iväg. Energisk, klädd i de grönvita färgerna och kvick i steget. Arne alldeles nära efter. Hur skall det gå nu? Du gick för tidigt!
Och nu dribblade du förbi mig – där var du för snabb. Nu skulle du fått dig en spark på smalbenet. Som fått dig att stanna. Nu drog du för snabbt
Vi får hålla ihop laget själva.