Det var en svår dag, måndagen den 29 maj, dagen då Affe begravdes. Men också en helt underbart vacker försommardag med skinande sol och nästan helt blå himmel. Och sedan ett skyfall utan like – som om alla änglar grät, samtidigt. Det doftade av träd av gräs. Sorgen var tung över att Affe är borta för alltid, men den var blandad med glädje över att han funnits och att vi fick lära känna honom.

Ute på Skogskyrkogården, i Heliga korsets kapell, samlades vi som ville ta ett sista farväl av Affe. Vår Affe som var allas vän, Ingrids man, Ingelas pappa, Jannes bror. Affe, som vi inte ens riktigt fattat verkligen är borta. Det gick så fort. Ena dagen firade han 35-årig bröllopsdag med Ingrid och gick sin vanliga dokumenteringstur med kameran i högsta hugg. Och var hos Golam och hämtade cigarretter när de tog slut på Vickys. Och skojade med kunderna på Vickys; alltid ett lämpligt ord till var och en. Inte minst till barnen. Affe såg barnen och behandlade dem som alla barn borde behandlas av alla vuxna: med respekt. ”Hej, lilla prinsessan”, kunde han säga till en liten tjej som kom in med tiara på huvudet. Och så lyfte han upp henne ett tag och beundrade hennes fina utstyrsel. Eller så snackade han Bajen med någon liten kille som också var Bajen-fan, precis som Affe. Affe satte sig ofta på huk eller böjde sig ner när han hade med barn att göra – det var naturligt för honom att möta dem på samma nivå och inte stå och se ner på dem. Respekt, kallas det.

Nästa dag, en tisdag, var han bara borta. Utan förvarning, utan att någon – allra minst han själv — kunde ha en aning om det. Inga tecken alls, bara en plötslig, massiv hjärnblödning som slog ut allting i kroppen och tog Affe ifrån oss. Men som lät Affe dö utan smärtor, utan lidande.

Begravningen blev enkel och högtidlig. Janne höll ett mycket fint litet tal och fick t.o.m. oss alla att skratta, mitt i gråten. Alla som kände Affe vet ju att han var lite glömsk av sig – han kunde glömma något han sagt att han skulle göra eller att beställa vissa varor till Vickys Livs etc. Så skrattet rullade befriande och varmt igenkännande i Heliga korsets kapell när Janne sa: ”Affe led inte av dåligt minne, han njöt av det!”.

Affe begravdes i sina vanliga ”Affe-kläder”: avklippta småtrasiga jeans, finaste Bajen-tröjan och en Vickys Livs-keps. Och på magen hade han sin vita vinterpälsmössa, som han gillade så mycket. Nu kan han gå omkring där i sin himmel i sina vanliga Affe-kläder och ”dokumentera” allt som händer. Och sedan, när hans familj och vänner kommer efter så kan han visa sina pärmar med alla bilder han tagit. Så tror jag att det blir.

Ha det bra däruppe i himlen, Affe! Vi ses!
Foto: Merit Wager