Här skrev jag om min gode vän Affe som så tragiskt och utan förvarning rycktes bort från oss alla den 9 maj 2006. Nu ser jag att hans brorson, Jannes son Rille, har skrivit om sin fabror, hans död och vad han betydde för många på sin blogg. En mycket välskriven och klok text av en ung människa som konfronterades med döden på ett mycket abrupt sätt. Och om ”svansen” som grät krokodiltårar. Rille skriver bland annat:
Igår så var det två år sedan min farbror Alf dog, mycket plötsligt. Han vandrade runt på Södermalm med en kamera som fastnitad i händerna och tog kort på allting och ingenting. Genom åren på Söder hade han blivit tjenamors med så gott som hela grannskapet och han var en mycket utåtriktad person. När vi snackar Söder-original och lokalkändis så ligger bägge begreppen mycket bra till när det gäller Affe, som han kallades. Jag träffade Affe så gott som dagligen då jag vid den här tiden jobbade i hans och min pappas affär, dåvarande Vickys Livs, nuvarande Goodstore, på Skånegatan och Affe var såklart där rätt ofta även när han inte jobbade. Han hade sina intressen nämligen, och ett av de främsta var just att traska runt på Söder och knäppa bilder på hus, människor, träd, bilar, jag så gott som varenda knyck av gatorna runt Skånegatan har säkerligen fastnat på någon av hans bilder.
Och så, den 8 maj för två år sedan, så faller Affe, som varit fullt frisk och i ganska bra form för sin ålder, ihop på gatan. Någon beskrev senare det här som att “filmen klipptes av”, menandes att han helt enkelt hade blackoutat innan han ens slog i backen. I ungefär ett dygn låg han så i koma, för det mesta med min pappa vid sin sida, innan hans kropp kastade in handduken för gott och han dog där och då.
—–
Affes begravning hade blivit ett mikrokosmos av ett mediespektakel, och mitt bland alla dessa forna backtalkers så satt vi i familjen på en rad stolar vid kistan och kände oss helt tomma.
Hela den läs- och tänkvärda texten finns här.