Med anledning av ledarskribenten Maria Abrahamssons (Svenska Dagbladet) skrift om tv-sända rättegångar, höll tankesmedjan Timbro en diskussion på fredag morgon (17.10). Medverkande var, förutom Maria Abrahamsson:
Erik Fichtelius, journalist
Hans-Gunnar Axberger, JO
Barbro Thorblad, generaldirektör för Domstolsverket
Göran Lambertz , JK
Johan Hirschfeldt, tidigare president i Svea Hovrätt
Roland Poirier Martinsson, chef för Timbro Medieinstitut ledde det hela.
Frågeställningarna var många, för och emot-sidorna var ungefär lika starka. Kanske med en liten övervikt för ”mot”, eller i varje fall ”njaa”. Med så kunniga och insatta personer som de som ingick i panelen blev det ett intressant samtal där jag som åhörare ena stunden fann mig hålla med dem som tyckte att det ska kunna filmas och fotas i rättssalarna för att ”lära” folk hur det går till i en domstol och kanske få domare och nämndemän etc att skärpa sig lite, och nästa stund med dem som ansåg att filmande och fotografering skulle försvåra att få in vittnen, t.e.x., plus att det skulle strida mot den enskildes integritet.
Innebär TV-sända rättegångar att känsliga förhandlingar bjuds ut till folket som ett billigt skådespel? Eller är det ett sätt att garantera att domstolarna sköter sina uppgifter i enlighet med det allmänna rättsmedvetandet?
Så ställdes egentligen grundfrågan. Mer än så citerar jag inte ur rapporten eftersom alla intresserade kan läsa och själv fundera över frågan. Maria Abrahamssons 24 A4-sidor långa rapport kan man läsa mer om här samt även ladda ner i pdf-format.
Man ska också väga in den nyordning som gäller från den 1 november i år efter att en försöksverkamhet pågått i ett antal tingsrätter och som handlat om ljud- och bildupptagning av vittnesförhör. Från den 1 november ska alltså alla tingsrätter och i vissa fall även hovrätter, videofilma förhören med åtalade, brottsoffer, vittnen, experter och andra som hörs i rättssalen (om inte särskilda skäl som talar emot det). Maria Abrahamssoin skriver:
För statsmakterna har ett vägande argument varit att förhörspersoner ska slippa obehaget att infinna sig i hovrätten och höras igen för det fall domen överklagas. Sedan kan man förstås alltid spekulera i om inte också kostnads- och effektivitetsskäl ligger bakom denna nyordning.
Samtalet mellan paneldeltagarna var mycket intressant att lyssna till och det stod tämligen klart att SVT-medarbetaren Erik Fichtelius åsikt är att han (media) ska bestämma, besluta och vara ”ansvarig utgivare” för tv-filmande i rätten medan Hans.Gunnar Axberger, JO och de andra från den juridiska världen inte riktigt höll med (understatement) utan ansåg att det är rättens ordförande som bestämmer i rättssalen.
Mycket handlade om vittnens och även målsägandes och åtalades rätt att inte behöva figurera i tv-sändningar. Men också om det heliga ”allmänintresset” och medias lätt megaomaniska syn på sig själva som de som ska bestämma vilka som ska visas upp och hur genom rörliga bilder resp stillbilder.
En lång och böljande debatt och diskussion blev det! Och än en gång Läs Maria Abrahamssons rapport och tänk själva!