Det kom ett mejl från en person som läst min text i Svenska Dagbladet idag – Samhällsviktiga frågor om politiskt engagemang. Notera att personen inte är anonym för mig, men att jag inte anger vem det är eftersom jag inte är säker på att vederbörande vill att jag ska göra det. Här är mejlet:
”Samhällsviktiga frågor om politiskt engagemang” – åter en läsvärd krönika (SvD 140601).
Du skrev väl inte hur (det privata) vårdbolaget överhuvudtaget fått vetskap om vad familjehemsinnehavaren/-na gått med i för parti? (Och särskilt om kommunen redan nu kände till saken, för att sedan i själva verket ha initierat utfrågningen.)
Att få veta detta, särskilt om uppgiften ej redovisats i offentligt sammanhang, tror jag åtskilliga av Dina läsare skulle finna mycket intressant. (I vart fall gör jag det.)
Registrering av åsikter är en lång – och ful – tradition i Sverige, både före och efter till exempel IB. De stora partierna tycks inte skilja sig åt i den frågan, av bland annat riksdagens FRA-”debatt” att döma. Och vänsterns upprördhet i samband med IB uttrycker nog mindre en principiell inställning än motvilja mot att själv vara föremål för registrering.
Så, för att travestera rubriken på en av dina tidigare krönikor i Svenska Dagbladet (”Vem ska man tro på i företagarpolitiken?” 091123): ”Åsiktsregistrering/Politiskt registrering: Vem kan man lita på…?”
Med vänlig hälsning
X
Eftersom jag gissar att också andra undrar och funderar i samma banor som X, så publicerar jag här svaret som jag skickade:
Bäste X!
I en OP-ED-text har man sällan mer än ca 3100 tecken inklusive blanksteg på sig för att förmedla/förklara/berätta om något. Det var också vad jag hade att tillgå. Och då kan man inte få med allt som man skulle önska få med. Det finns också – för mig, vilket inte alltid är fallet när det gäller svenska journalister – en önskan om att inte skada mina uppgiftslämnare, varför jag specifikt valde att inte nämna vårdbolagets namn eller vilket partier som uppdragstagaren varit aktiv i och haft uppdrag för, och vilket parti vederbörande gått över till och (i varje fall idag) inte har några uppdrag i.
Det framgår av min text att uppdragstagaren arbetat prick- och klanderfritt i tio år med svåra ”fall”, innan vederbörande gick över från ett till ett annat parti. Hur uppdragsgivaren har fått reda på partibytet kan vem som helst räkna ut: kanske via Facebook, kanske via någon som ”skvallrat”. Uppdragstagaren har heller inte försökt dölja sitt politiska engagemang eftersom vederbörande ju levt i tron att vi har politisk åsiktsfrihet i detta land.
Vilka partier det handlar om är inte ett dugg relevant i sammanhanget. Det relevanta är vad vårdbolaget tagit sig rätten att göra: hålla husförhör med en väletablerad medarbetare, uttryckligen och enbart för att personen gått med i ett politiskt parti.
Med vänlig hälsning
Merit Wager