På Lucia-dagen tänker jag alltid på Abdullah Mosa. Han var Minister Plenipotentiary vid Saudiarabiens ambassad under några av de år jag arbetade där. Jag höll ju på och ”integrerade” på ambassaden – ”tvingade” dem att fira alla kristna högtider och allas födelsedagar (tänk att de lät mig hållas!) – och Abdullah Mosa var ganska ny på sin post, han hade kommit två veckor före Lucia. Till Lucia-dagen, som jag ansåg också skulle firas på ambassaden, hade jag bakat små lussekatter och köpt pepparkakshjärtan med glasyrdekoration och ordet ”Lucia” spritsat tvärs över.
På förmiddagen, strax efter att Mr Mosa hade ringt till Ragab i köket och beställt en kopp starkt te – och jag hade bett Ragab tala om när detta skedde – gick jag en trappa upp i fyravåningarshuset där vi huserade, till Mr Mosas rum. Jag knackade på och stegade in med min stora Lucia-pepparkaka och min lilla lussekatt på ett fat och gick fram till hans jättestora skrivbord där han satt och såg så liten ut, och ställde ner fatet framför honom. Han tittade förvånat på mig. Jag berättade om Lucia-traditionen och pepparkakor och lussekatter och han lyssnade och tackade för både information och förplägnad.
Någon vecka senare kallade han på mig (jag var ambassadörens sekreterare och skulle också hjälpa nya diplomater tillrätta) och sa att han behövde hjälp med att anmäla födelsedatum till Protokollet på Utrikesdepartementet och till diverse försäkringsbolag och bilregister etc. Hela hans mörka ansikte sken som en sol när han sa:
I have chosen to make 13 December, the Lucia-day, my birthday! Because you came and you gave me your heart (!!!) and that made me very happy and feeling welcome in this dark and cold country.
Sålunda slogs det fast att Abdullah Mosas, Minister Plenipotentiary på Saudiarabiens ambassad, födelsedag skulle vara den 13 december i alla officiella papper i Sverige.
Jag glömmer aldrig någonsin Abdullah Mosa, han var en så vänlig själ, så elegant men också så klurig och underfundig, lite barnslig på ett positivt sätt. Man skulle faktiskt kunna säga att han var ganska ”osaudisk”. Han och min chef, ambassadören och alla de andra av varierande nationaliteter förutom saudierna: egyptier, filippiner, tunisier, algerier, finländare, svenskar, gjorde mina fem år på Saudiarabiens ambassad till en oförglömlig och mycket speciell tid i mitt liv som jag aldrig skulle vilja vara utan.
Bilderna är från Grand Hotel (klicka för att se dem i större format).
Bild 1 är från nationaldagsfirandet i Spegelsalen där Abdullah Mosa, längst till vänster, står uppradad tillsammans med den paranoide Said Nasr Al Mubarak (tidigare stationerad i Wien) som var livrädd för att ”halbstarke” skulle komma och skada honom, och den stackars Abdullah Al Ghamdi, konsuln som ville köra bil hem efter festen, höggradigt berusad, och det blev en himla kalabalik kring det i svenska medier och risk för dödsdom i KSA.
Bild 2 är från en stor festlighet i Vinterträdgården där Abdullah Mosa står längst till höger och någon arabisk ambassadör hälsar på dåvarande kungen Fahds son, Feisal. Prins Feisal var i Stockholm för att närvara vid – och studera – Nobelfestligheterna eftersom man i Saudiarabien hade planer på att införa något liknande. Särskilt väl från prinsens besök minns jag den kolsvarte, ståtlige nubiern och rummet där han satt 24/7 och vaktade en massa pengar som prinsens följe på uppemot 30 personer behövde under sina dagar i Stockholm. Även jag fick gå till nubiern och rekvirera en massa pengar när jag skulle ut och shoppa kristallprylar med diverse fruar. Det var en upplevelse, alltså både att få ut pengarna och att valla runt fruarna…
© denna blogg.