LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin får inte viga en barndomsvän. Hon hade ansökt om vigselrätt, men länsstyrelsen i Stockholm avslog hennes begäran. Då överklagade hon och fick avslag också av regeringen. Justitieminister Beatrice Ask konstaterar, helt korrekt, att:
Att vara vigselförrättare handlar inte om den personliga relationen till brudparet utan om att vara en representant för det allmänna. Wanja Lundby-Wedin har blivit behandlad på samma sätt som alla andra.
Just det. Att Göran Persson, Mona Sahlin och Leif Pagrotsky har haft vigselrätt har jag alltid ifrågasatt – vad är det som gör dem lämpliga att viga människor? Och om det går bra för dem att få vigselrätt så kan ju alla svenskar söka engångstillstånd att viga sina kompisar.
Texten i Wanja Lundby-Wedins överklagande tyder på en verklighetsfrämmande och elitistisk syn på sig själv. Hon skriver att hennes långa erfarenhet som fackligt aktiv och förtroendevald gör att hon känner sig trygg i uppdraget. Men Herre Gud, varför tror hon att facklig aktivitet och fackliga förtroendeuppdrag gör henne lämplig som vigselförrättare? Jag säger inte att hon behöver vara olämplig heller, jag bara ifrågasätter varför högt uppsatta socialdemokratiska (det finns andra också) ministrar och fackpampar ska ha sådana speciella privilegier. Justitieministern har helt rätt när hon i avslaget skriver:
Vad Wanja Lundby-Wedin anfört kan inte anses utgöra någon sådan särskild omständighet som bör krävas för att ett sådant förordnande ska meddelas. Överklagandet bör därför avslås.
Läs artikeln i Expressen här.