Det viktiga för asylsökande både före och efter att de får PUT (permanent uppehållstillstånd) eller beslut om utvisning är det medmänskliga bemötandet. Det har jag sagt i 13 år, alltså så länge som jag har varit ombud och rådgivare åt asylsökande.

Med ”medmänskligt bemötande” menar jag absolut inte daltande och daddande och ännu mindre kylighet och nonchalans. Jag menar tydlighet, rakhet och ombryende. Alla de som Sverige tar emot i asylprocessen, har rätt att få korrekta och sanningsenliga besked. De har rätt att bli behandlade som de kapabla människor de allra flesta är, och med respekt.

Respekten ska manifestera sig på det sättet att man talar klarspråk och inte homsar när deras asylhistorier (som det finns en hel del exempel på under Asyl&Migration) är så fantasifulla att en person med IQ 70 förstår att de är helt fabricerade. Man kan då inte låtsas som om man tror på galenskaperna utan måste visa att ”vi är inga dumbommar som det går att lura hur lätt som helst”. Respekten ska också manifestera sig på det sättet att man lyssnar noga på vad den asylsökande berättar och gör ordentliga utredningar så att man verkligen har gjort allt för att kunna bedöma om det personen ifråga berättar är med sanningen överensstämmande.

Thanh med sitt efterlängtade id-kort

Under rubriken Vietnamesen i vänsterspalten har jag berättat Thanhs historia; Thanh, som jag varit ideellt ombud för i fyra år av hans nära sex år i Sverige. Så många fel har begåtts i hans fall att det är en ren skandal. Och han är bara en enda av tiotusentals asylsökande…

Idag, den 2 oktober 2008 är det sex år sedan han kom till Sverige och knappt tre månader sedan han fick PUT. Bara någon vecka efter att beslutet om PUT kom,  var han inne i systemen och började läsa svenska och praktisera på restaurang. Och inom en månad hade han fått både personnummer, bankkonto, id-kort och bankomatkort. Han var givetvis mycket glad. Glädjen över PUT och allt som följer med det (”som att gå från helvete till himmel”, säger han) är förstås stor, men han säger också det som visar att vad jag sagt i alla år är mycket viktigt. För att belysa det väljer jag att med hans tillstånd publicera delar av hans brev till mig. Han har skrivit på engelska, jag har här översatt till svenska:

Merit, jag lever mitt nya liv nu. Men jag saknar vår täta kontakt, att prata med dig i telefon och att träffa dig och ditt stöd och din uppmuntran under alla år. Jag har lärt mig så mycket av dig, jag har haft tur som fick dig till ombud. Du har lärt mig så mycket om Sverige och om livet. Varje gång jag använder mitt personnummer, mitt id-kort,  mitt bankomatkort så tänker jag på dig som har hjälpt mig och förklarat allting.

Merit, nu förstår jag att det mest dyrbara i mitt liv inte var PUT, inte id-kort, inte personnummer – det mest dyrbara var de fyra fantastiska år när du vandrade med mig, kände med mig, hjälpte och stöttade mig. Jag kommer aldrig att glömma dessa fyra år och varje gång jag tänker på Sverige så är du det första jag tänker på, mitt bästa ombud för evigt.

Jag publicerar dessa delar ur Thanhs långa brev enbart för den insikt som han förmedlar, den insikt som är viktig för oss alla att ta till oss.  Lika starkt som jag agerat i min egenskap av ombud för Thanh, lika starkt  har jag agerat när människor med uppåtväggarna-historier sökt min hjälp, människor som inte varit från de länder de sagt sig vara från och som inte haft andra skäl att försöka stanna här än att utnyttja de svenska systemen. Jag har varit tydlig när jag har mött människor i svåra situationer och försökt ge dem korrekta uppgifter även när de velat höra något helt annat. Jag tror absolut inte på att missleda människor och invagga dem i en falsk tro på att hur mycket de än ljuger och hittar på så kommer de att få stanna här (vilket de ändå i praktiken ofta får…).

Det viktiga budskapet här är, att man ska veta att när en asylsökande får PUT och givetvis känner stor glädje över det, så är det ändå inte så att allt blir en dans på rosor därefter. Tvärtom. Det blir ofta en tomhet efter åratal av kämpande i oviss väntan. Livet ska börja på nytt i ett komplicerat samhällssystem som de inte fått lära sig något om under väntetiden. Och då är mycket av det som Thanh uttrycker i sitt brev viktigt att tänka på.