Läs först min kolumn i Svenska Dagbladet med rubriken En människas död är ingen struntsak.
Här skriver Mats syster själv om sin bror. Brodern som den 7 maj dog på Södertälje sjukhus psykiatriska avdelning, under tyngden av åtta personer som lade sig på honom när han försökte freda sig själv och sin egendom (sin ryggsäck):
Den 1 oktober skulle Mats ha fyllt 46 år.
Det känns väldigt ledsamt och mycket vemodigt. Det är min lillebror det handlar om, min lillebror som jag såg växa upp som en frisk och sund pojke, för att sedan i fyraårsåldern drabbas av svår epilepsi. Och allt som den förde med sig; trots kraftig medicinering hade Mats många svåra anfall som under hans sista år i livet ledde till psykisk sjukdom och till att hans hälsa försämrades. Vi i familjen förstod att Mats inte skulle bli så gammal. Det blir man inte om man äter starka mediciner och har kraftig övervikt. Hjärta, lever och andra organ tar mycket stryk vid sådan behandling som Mats var tvungen att genomgå för att vara anfallsfri och överhuvudtaget kunna överleva.
Men i hela sitt liv var Mats en kämpe! En kille som inte gav upp, en kille med ytterligt stark integritet och vilja att klara sig själv, att arbeta och göra rätt för sig. Han jobbade i många år på Scania i Södertälje, var med i Metall-facket och i Socialdemokraterna. Till sin stora sorg kunde han inte jobba kvar på Scania på grund av sin sjukdom och de många anfallen. Att han, redan så svårt drabbad av livet, sedan också skulle behöva kämpa in i det sista – kämpa för sitt liv och för att få luft mot åtta personers samlade vikt, mot deras oförstånd, dumhet, ignorans, brist på lyhördhet, besserwisser-attityd och okunskap, gör mig arg, rasande helt enkelt.
För Mats skull och för alla de psykiskt sjuka som finns på psykiatriska avdelningar i Sverige och som utsätts för samma behandling vill jag att de ansvariga, de som var direkt inblandade, men också de på chefsnivå, ställs till svars för det som de gjorde mot Mats. Jag kan inte få min bror tillbaka i livet, men jag kan göra något för alla dem som utsätts för samma omänskliga behandling!
Jag tycker att detta ur många aspekter är ett angeläget samhälleligt ämne som bör belysas och de inblandade ställas till svars. Är det välfärdssamhällets signum att ingen behöver ta ansvar för sina handlingar? Att man tiger ihjäl obehagliga saker liksom strutsen sticker huvudet i sanden? Är det inte riktigt korrekt att angripa etablissemanget, eller ….?
Du och Nuri Kino* är som två sprakande facklor som hamrar på myndighetsportarna och skriker att de ska lyssna och göra något. Tack för det!
Eva Wikberg